Misstroendeförklaringen belyser akuta brister i den svenska konstitutionen

Riksdagen. Foto: Wikipedia
  • Måndag 21 jun 2021 2021-06-21
E-post

Inför dagens misstroendeomröstning mot regeringen Löfven II blir bristerna i den svenska konstitutionen uppenbara. Sverige har som ett av få länder fasta mandatperioder med gemensam valdag för lokal-, regional- och riksomfattande val. I övriga europeiska länder hålls allmänna val i allt väsentligt oftare till de olika nivåerna.

Orsaken till detta är historiskt betingad. Det var en eftergift till socialdemokraterna när den svenska regeringsformen moderniserades 1974. Socialdemokraterna ville, för att ge upp tvåkammarsystemet, behålla det som kallas för det kommunala sambandet. Ett samband som gynnar stora partier och demokrati som har en låg grad av röstsplittring. Där mandatfördelningen följer rikstrenderna i även de lokala och regionala valen samt naturligtvis tvårtom.

De fasta mandatperioderna låser in varje valt parlament eftersom kortare mandatperioder än tre år av samtliga partier bedöms som allt för korta för att kunna regera på. Att tre år är i kortaste laget gjorde att Sverige förlängde sina mandatperioder från tre till fyra år i samband med regeringen Bildt.

Trots de uppenbara svårigheterna med regeringsbildningen inför Löfven II årsskiftet 2018/19 har inte regering eller riksdag tagit några initiativ till nödvändiga reformer av regeringsformen. En sådan rimlig reform vore annars flytande mandatperioder i enlighet med den ordning som råder i Storbritannien och Danmark. Där varje vald premiär- eller statsminister har fyra år på sig att utlysa ett nyval samt inte minst att parlamentet även det har detta verktyg. Att parlamentet kan upplösa sig självt. Den svenska riksdagen kan inte upplösa sig självt.

Sett till regeringsbildningen så bygger även den svenska regeringsformen på att premiera minoritetsregeringar i stor mån. En regering får inte ha en majoritet mot sig utan att det räcker i praktiken med att en regering bara har explicit stöd från ett parti om resten av riksdagen, eller en majoritet av riksdagsledamöterna, väljer att avstå. Det var denna mekanism som gjorde regeringen Ullsten möjlig när Sverige stod inför en liknande situation sist. Regeringen Ullsten var en svensk folkpartistisk minoritetsregering som tillträdde den 18 oktober 1978 och avgick den 12 oktober 1979.

Före omröstningen avgavs röstförklaringar av företrädare för socialdemokraterna, centerpartiet, moderaterna och vänsterpartiet kommunisterna, dagens vänsterparti. 

Olof Palme (s) och Thorsten Larsson (c) förklarade att respektive partigrupper skulle lägga ned sina röster vid den följande omröstningen, medan Bertil Lidgard (m) och Lars Werner (vpk) meddelade på respektive partigruppers vägnar att man avsåg att rösta nej till talmannens förslag. Av röstförklaringarna framgår vidare i huvudsak följande:

  • Socialdemokraterna hade begärt att få bilda regering för att utlysa nyval som första åtgärd, men den borgerliga riksdagsmajoriteten hade sagt nej till detta. De borgerliga hade själva misslyckats med att bilda regering och samtidigt hindrat socialdemokraterna från att ta över ansvaret. I det allvarliga läge som uppkommit ville socialdemokraterna inte förhindra att en provisorisk regering kom till stånd.
  • Centerpartiets ståndpunkt var att inte motsätta sig en folkpartiregering men inte heller rösta ja på grund av partiernas olika ståndpunkter i energipolitiken.
  • Moderaterna ansåg att en icke-socialistisk regering på bredaste möjliga bas borde bildas. Att folkpartiet hade valt att ensamt bilda regering med indirekt stöd av socialdemokraterna kunde inte uppfattas som annat än ett steg bort från trepartisamverkan. I den mån den nya regeringen fortsatte trepartiregeringens politik kunde den i konkreta sakfrågor räkna med moderaternas stöd.
  • Vänsterpartiet kommunisterna hade önskat nyval och skulle därför rösta nej till talmannens förslag. Vpk röstade dessutom regelmässigt nej till alla förslag på borgerliga regeringar.

Idag är den parlamentariska situationen och opinionsläget annorlunda. Liberalerna, de tidigare folkpartisterna, är det parti som sannolikt har minst att vinna på ett extraval samtidigt som de är medvetna om att om en motsvarande lösning denna gång skulle vara den Ullsten valde är det förenat med en risk. Det är inte självklart att väljarna belönar den formen av ansvarstagande på valdagen.

En annan reform som flera borgerliga debattörer fört fram är kartellbildning. Detta är vanligt i övriga europa – att partier bildar valkarteller och att en kartell då räknar in alla röster som sina, inklusive från partier som inte når riksdagsspärren, för att fördela mandaten inom kartellen i efterhand. På så sätt förloras inga röster och är ett sätt att ”runda” riksdagsspärren.

Den situation som lett fram till dagens misstroendeförklaring har andra orsakssamband än den punkt 44 i januariavtalet som utlöst voteringen. Orsakssambanden ligger i den svenska konstitutionen. En konstitution med visar det sig stora brister och där samtliga partier rimligen borde kunna enas om står i ett akut behov av reformering.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se