Nidal Shoukeir, professor i strategisk kommunikation och regeringsrelationer med rådgivningsuppdrag till ett flertal regeringar på den Arabiska halvön menar att såväl Mellanöstern som väst måste vända sig till de krafter som vill utveckla civilisationens vagga och sluta lyssna på de krafter som vill kasta regionen tillbaka ut i en stenöken. Det är de krafterna som är det önskade hoppet och garantin för en bättre morgondag.

Det nuvarande tillståndet i Mellanöstern är inget annat än smärtsamt och tragiskt. Kan någon förneka det? 

I denna region, känd för sina profeter, religioner, kulturer och civilisationer, som inte sällan kallas för civilisationens vaggga ekar istället stönen av smärta och ilska på grund av oupphörliga konflikter, kriser och krig. Om den kunde tala, skulle den ropa till världen och uttrycka sin utmattning från att vara ett evigt slagfält och kriszon, istället för en symbol för stabilitet och välstånd med sitt överflöd av resurser, historia och ambitioner.

Tyvärr har verkligheten idag nått nya oöverträffade nivåer av eskalering, med ett framtida scenario som verkar mer nedslående än någonsin tidigare. Det råder en påfallande frånvaro av hopp. Trots oräkneliga tragedier finns det inga påtagliga tecken på optimism. Tvärtom, situationen fortsätter att försämras och balanserar farligt nära på gränsen till kaos.

Relaterat: Katten på råttan, råttan på repet…

De senaste händelserna, inklusive attacken den 7 oktober och de efterföljande konflikter som kriget i Gaza och relaterade har lett till understryker den flyktiga stabilitet som präglar regionen.. Krig och andra former av väpnade angrepp kan bryta ut när som helst. Den senaste tidens spänningar mellan Israel och Iran har ytterligare bekräftat omöjligheten av stabilitet i denna region under det nuvarande status quo.

Den grundläggande frågan som Mellanöstern står inför idag är den oroliga samexistensen av två motstridiga kulturer. 

De kan samexistera motvilligt, men de är långt ifrån att mötas. 

I denna region finns de som helgar livet medan andra handlar med döden och säljer den till de billigaste och mest skamliga priserna. Ja, i denna region finns det många som längtar efter fred medan andra törstar efter krig och lukten av blod. 

Ja, problemet i denna region är den påtvingade samexistensen mellan de som outtröttligt arbetar för framsteg och välstånd och de som enbart ägnar sig åt att sprida kaos och förstörelse. 

Relaterat: USA förhindrar en enad front mot Iran i Röda havet

Ja, problemet i den här regionen är att det finns de som lever i nuet med blicken på framtiden, medan andra är besatta av det förflutna och drar regionen tillbaka till den tid de ser som sitt paradis. Ja, faktiskt, det grundläggande problemet idag i denna region ligger i den omöjliga samexistensen mellan de som har lyckats förvandla öknen och dess varma sand till de modernaste städerna och de som arbetar dag och natt för att förvandla dessa framgångar till  karga stenöknar av tragedier, elände och ond bråd nöd.

Hur kan en livskultur samexistera med en dödskultur? Hur kan en kultur av måttfullhet och tolerans samexistera med en tsunami av extremistiska idéer, vare sig de är religiösa, ideologiska eller sociala? Hur kan konceptet om den moderna staten samexistera med logiken hos icke-statliga aktörer, miliser och bråk? 

Uppriktigt sagt är dessa legitima och väsentliga frågor, men de sammanfattar på ett kortfattat sätt karaktären av den nuvarande huvudvärk som drabbar denna strategiska och viktiga region.

I ljuset av allt detta måste vi fråga oss, efter alla dessa många år av på varandra följande elände och tragedier, hur länge kommer kulturen av demagoger och hycklare att få fortsätta att råda och dominera ödet och vägen för folken i denna region? 

Hur länge kommer de högljudda och falska slogans som höjts av några av befolkningen i denna region att förhindra uppkomsten av hopp, optimism och möjligheter till framgång? 

Är det inte dags för människorna i denna region att få vila och sova gott, även för en liten stund, bort från spänningar och eskalering? Är det inte dags att hoppas och drömma om en bättre morgondag, som står i proportion till ambitioner? Är det inte dags att välja livet?

Relaterat: Turbulens i Persiska viken bäddar för ny världsordning

Bägaren har verkligen flödat över, och det är ingen överdrift att säga att Mellanöstern är “sorgset”, men den är sprängfylld av sorg, till och med till förtvivlan, för sitt tillstånd, sina fasor. En obriuten kedja av ändlösa krig. 

Idag fälls tårarna över ruinerna av Gaza, dess folk, dess barn och de oskyldiga i det landet. Det är utan tvekan tråkigt för alla andra som lever i heligheternas vagga. 

Mitt i denna förtvivlan påminner ett franskt ordspråk oss, “Hoppet håller livet vid liv”, och det är faktiskt vad denna region behöver idag mer än någonsin tidigare. 

Denna region var menat att förbli och leva lyckligt, långt från sorg och lidande, och därför, i dessa kritiska ögonblick, behöver det akut de rationella och kloka röster som uppmanar till lugn och dialog, avvisar våld och förstörelse och tänker realistiskt, exakt, och uppriktigt om framtiden för människorna i denna region. 

De är det önskade hoppet och garantin för en bättre morgondag.

För att vara rättvis säger jag att denna särpräglade region utan tvekan har nått ögonblicket för beslut och sanning. Den har nått ögonblicket att bryta sig loss från illusioner och slagord och möta den bittra verkligheten med mod, ödmjukhet och stöd för mänskligheten inom sig. 

Idag har varje individ i detta heliga land ett stort ansvar som historien kommer att minnas, nämligen ansvaret att välja framtiden. Kommer de att hålla fast vid hoppet och välja ett “lyckligt Mellanöstern”, eller kommer saker och ting att förbli desamma, och kommer detta region att förbli sorgsen för alltid?

Nidal Shoukeir 
Professor i strategisk kommunikation och regeringsrelationer

Artikeln har tidigare publicerats i Financial Express