Tjafset mellan Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski och kritiker såsom SvD:s krönikör Lena Andersson om synen på klimatförändringar fortsätter. Även om Andersson i sak har mer rätt än Wolodarski om tonen i debatten landar bägge fel som fastnat på ett sådant sätt att såväl journalistik som opinionsjournalistik leder journalistiken fel. Och skymmer sikten från att rapportera om vad som faktiskt borde göras och där ansvaret måste granskas, ifrågasättas och kritiseras.

Tove Lifvendahl, SvD:s ledarredaktör, gick under gårdagen i försvar av sin krönikör Lena Andersson efter att den senare fått motta stark kritik från DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på ledarplats. 

Att Lifvendahl undsätter Andersson är såväl legitimt som självklart. Andersson har en historik av att vara medarbetare på DN och när Wolodarski på ledarplats ger vittnesmål i en enskild relation som annars är omgärdad av diskretion är det starkt av Lifvendahl att ta sitt uppdragsgivaransvar och försvara sina medarbetare. En viktig markering för alla medarbetare på varje redaktion, att visa ansvarstagande och medarbetarlojalitet.

Lifvendahl menar bland annat att 

Peter Wolodarski förkunnar att Lena Anderssons offentliga inlägg ”bidrar samtidigt till att så tvivel om såväl journalistikens uppsåt som om själva klimatforskningen”. Det är uttryck för en närmast religiös inställning; kättaren fördöms för att hon sviktar i tron. Formuleringarna och exemplen känns igen – för fyra år sedan skrev han en snarlik artikel som bar rubriken ”Varför sår SvD tvivel om klimatforskningen?”.

När det gäller klimatfrågan har Dagens Nyheter sedan länge valt publicistisk väg, med ett bombastiskt undergångsspråk och en ramberättelse om hur det ljusa står mot det mörka. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”, som kulturchefen Björn Wiman skrev strax före nyår 2019. Följande höst gjordes den omyndiga Greta Thunberg till Dagens Nyheters chefredaktör för en dag. Och i januari presenterade DN en programförklaring där man tog på sig rollen som ljusbärare och ledstjärna.

I sak är det inte svårt att ansluta sig till Anderssons och Lifvendahls kritik mot journalistiken i allmänhet och Dagens Nyheter i synnerhet.

Denna lojalitetsförklaring är central för att medarbetare, fast anställda eller på uppdrag, ska våga ta ut svängarna vilket Andersson gjort vid flera tillfällen. I den krönika som fått Wolodarski att reagera använder sig Andersson av satiren som vapen för att kritisera bland annat klimatjournalistiken. Satir är svårt, men inte så svårt att inte förstå att udden är riktad mot journalistkårens tilltagande alarmism. En alarmism som i sak är felriktad. Som borde träffa makten med en bättre precision.

Lika rätt som Andersson har i sin kritik mot alarmismen har hon i huvudsak fel i sin andra uttalade ambition, att journalister ska granska forskningen.

Journalistkompetensen är för svag för att granska vetenskapen

Hur en journalist med två års folkhögskoleutbildning ska klara av att granska rapporter som det tagit team av disputerade forskare från olika områden år, ibland decennium, att producera ger Andersson inga ledtrådar till. Inte heller ger hon någon vägledning själv hur och vad som skall granskas i de 1000-tals studier som producerats.

Men att journalister och opinionsbildare, inklusive hon själv, uppvisar smärtsamt uppenbara brister i sin granskning bör stå klart. På klimatområdet i synnerhet. De flesta, inkluderat Andersson själv, har sannolikt svårt att förstå ens sammanfattningarna av rapporter som tagit ett decennium att producera av team som ibland uppgår till tjugotalet experter på olika områden. 

De flesta svenska journalister har inte ens  kunnat prestera en akademisk examen då de numera går genom folkhögskolorna och inte de etablerade jounaliktutbildningarna på JMK och JMG i Stockholm respektive Göteborg.

Det som måste granskas är vad politiken gör med den kunskap som olika forskare och rapporter kommit fram till. För svenskt vidkommande har en rad olika åtgärder presenterats i den statliga utredningen från 2007, Sverige inför klimatförändringarna – hot och möjligheter (SOU 2007:60).

Granskning av makten den enda vägen framåt

Att något har hänt med klimatet och miljön är uppenbart. Alla de exempel på scenarios som utredningen från 2007 pekat på inträffar nu med en allt tätare frekvens. Även på Sveriges breddgrader blir det torra torrare och det våta våtare. I kombination med små men långsiktiga temperaturvariationer så sker nu dramatiska förändringar som påverkar livsmedelsproduktionen.

Jordstrukturen i Skåne, den bördiga svartjorden, har förändrats vilket ställer krav på markbearbetning på ett annat sätt om avkastningen per arealenhet skall vidmakthållas. Redan på medellång sikt kommer det öka behovet av genmodifiering av spannmål för att kunna hålla jämna steg med dessa förändringar.

Och en höjd temperatur i kombination med andra variabler kommer ha både för- och nackdelar med sig. Andra grödor kan bli möjliga att producera men långt ifrån alla som odlas idag. 

Sandjordarna i Småland kommer behöva andra åtgärder för bibehållen livsmedelsproduktion än de i Skåne. Allt är känt i den nu 16 år gamla rapporten som även varnar för att nya parasitarter etablerar sig i Sverige. Parasiter som är vanliga i Syd- och Mellaneuropa. 

Nya fästingarter som sprider tropiska smittor har börjat få fotfäste vilket Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, länge varnat för. Hyalomma marginatum, som kommer med flyttfåglar, har exempelvis påträffats i Sverige. Ett annat exempel brokig hundfästing, Dermacentor reticulatus. Dessa fästingarter har påträffats i en allt högre utsträckning bland svenska djurbesättningar under de senaste 10 åren. Där nästa steg är att de börjar angripa människan.

Hyalommafästingen kan bära på blödarsjukan Krim-Kongo, som är klassad som en allmänfarlig sjukdom. Den överförs via bett till människa eller via infekterat blod och vävnad från djur, exempelvis vid slakt eller från människa i vårdmiljö.

Den drabbade insjuknar med feber, muskelvärk, huvudvärk, bukvärk ledsmärtor och kräkningar. Därefter kan blödningar från hud och kroppsöppningar uppkomma. Dödligheten kan vara så hög som trettio procent, enligt Folkhälsomyndigheten. Idag finns inget botemedel även om det forskas på ett vaccin. Och fästingarterna etableras nu snabbt allt längre norrut. En process som pågått i mer än ett decennium.

Och varnad för i den offentliga utredning vars förslag ingen politiker mäktar ta tag i. Där alla skyller på varandra och har fastnat i resonemang om det är ett enskilt, lokalt, regionalt eller statligt ansvar.

Kvar på tjafsstadiet – utan att bidra till nödvändig debatt

Kritiken från Wolodarski mot Lena Andersson är irrelevant och utan egentlig grund. Hon ansluter sig inte till någon trossats i denna fråga, utan utövar rätten att tänka kritiskt och prövande. Prövar teser och ställer obekväma frågor i sak men hon träffar i slutet lika fel som de hon kritiserar.

Sveriges klimat förändras nu i snabb takt och det är något förenklat i sak ointressant hur mycket av dessa förändringar som beror på människans påverkan och vad som är en del i en naturlig cykel. 

Riktningen är klar, de föreslagna åtgärderna är väl dokumenterade men trots det tjafsar Wolodarski och Andersson med flera med varandra om vad som kom först – hönan eller ägget – istället för att kritiskt granska varför inte Sverige, med en redan framtagen handlingsplan, genomför alla de åtgärder som kommer krävas.

Som ökad kapacitet vid reningsverken för att hantera stora vattenmängder i dagvattennäten, som ökad kapacitet i dagvattennäten för att ”svälja” intensivare nederbördsperioder, som vallar kring städer och bostadsområden för att leda bort vatten som hotar infrastruktur, som en översyn av vilka grödor som kan ersätta dagens på sikt och inte minst rusta Sverige för bekämpa nya parasiter som hotar både människor och djur och i förlängningen hela den svenska livsmedelsproduktionen i grunden.

Den kritiken klarar sannolikt, men inte i alla förekommande fall, en normalbegåvad journalist och huvuddelen av redaktörerna. Att granska makten och ifrågasätta varför inget händer trots att kunskapen finns. Både Andersson och Wolodarski har fastnat i att tjafsa om orsakssambanden.

Det är som att konstatera att ett fartyg tar in vatten och istället för att stoppa vatteninflödet fokusera alla resurser på frågan om det gick på grund eller om det berodde på en naturlig materialutmattning.

Med det fokuset från Andersson, Wolodarski och som huvuddelen av dagens klimatredaktioner fastnat i så kommer fartyget sjunka på sikt. I en malström av irrelevant tjafs om orsakssamband och vem som är mest alarmistisk istället för att åtgärda det som krävs för att undvika de negativa effekterna av de facto konstaterade förändringarna i den svenska miljön.