Vänsterpartiet låter meddela att partiet står bakom sin nyvalde riksdagsledamot Mohamed Ali. Samtidigt är det inte ointressant att granska hur motsvarande situationer kom att förändra minst fyra statsråds och riksdagsledamöters liv med avslutade politiska karriärer i förtid.

Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling säger till SVT att all uppståndelse kring den nyligen tillträdde riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) varit påfrestande, men att partiet står bakom sin ledamot.

– Han har ett trassligt förflutet, men han har under flera års tid försökt göra vad han kan för att kunna vara en del utav samhället. Det finns många människor i Sverige som lever under samma trassliga förhållanden och man måste chansen att visa att man kan ändra sig.

Alis historia har väckt starka känslor, bland annat i en insändare i DN. Det som väcker känslor är den vandel och lagefterlevnad som Ali som riksdagsledamot förväntas leva upp till och det faktiska resultatet. När Ali ska intervjuas avbryter pressekreterare från V stab alla intervjuer och frågor som blir allt för detaljerade eller djupgående.

Att allmän vandel spelar in för förtroendet för regeringen och riksdagens ledamöter samt funktion är allmänt känt. Statsråd har tvingats lämna politiken för långt mindre allvarliga förseelser än de som nu nämnts i granskningen av Ali.

Motsvarande kritik har riktats mot statsråd som inte levt upp till medias och allmänhetens förväntningar och krav. Vilket resulterat i att personen i fråga har lämnat sina förtroendeuppdrag från allt emellan några år till att lämna politiken helt.

Exempel i modern tid

Cecilia Stegö Chilò (M) var kulturminister i Fredrik Reinfeldts första regering i oktober 2006 – satt bara 10 dagar.

Hon medgav att hon haft svart hemhjälp/barnflicka och hade inte betalat TV-avgift på åtminstone 16 år (problematiskt eftersom hon som kulturminister hade ansvar för public service). Radiotjänst och fackförbundet Transport polisanmälde. Kritikstormen blev för stor och hon avgick 16 oktober 2006. Hon avstod senare från avgångsersättning.

Maria Borelius (M) Handelsminister i samma regering – satt bara 8 dagar.

Borelius medgav svart barnflicka/hemhjälp, obetald TV-avgift, och det kom fram att familjens sommarhus i Falsterbo ägdes via bolag på Jersey (skatteplanering) och att det fanns en lägenhet i Cannes med liknande upplägg. Det fanns även kritik kring hennes bolag och aktieanmälningar. Mediebevakningen blev intensiv, Fredrik Reinfeldt lät granska ekonomin, och hon avgick 14 oktober 2006 (även från riksdagsplatsen).

Laila Freivalds (S) Justitieminister som avgick 2000 efter den så kallade lägenhetsaffären.

Hon och maken ombildade sin allmännyttiga hyreslägenhet på Kungsholmen till bostadsrätt (potentiellt miljonklipp) samtidigt som Socialdemokraterna motarbetade utförsäljningar av allmännyttan och hon själv varit involverad i regler som skulle begränsa det. Det sågs som dubbelmoral/hyckleri. Hon avgick efter hård kritik.

Mona Sahlin (S) Vice statsminister 1995. Tobleroneaffären (även kallad Sahlinaffären).

Expressen avslöjade att Sahlin använt regeringens Eurocard-kort för privata utgifter (kläder, kontantuttag, två Toblerone m.m., totalt omkring 50 000 kr). Det handlade också om mer allmänt privatekonomiskt slarv (obetalda räkningar m.m.). Förundersökning inleddes men lades ned – reglerna var luddiga och inget brott kunde styrkas.

Sahlin tog timeout, avgick ur regeringen och från partiledarkandidaturen (hon var då stark kandidat efter Ingvar Carlsson). Media och opinion dömde henne hårt; en Sifo-mätning visade att en majoritet tyckte hon var olämplig som statsminister. Hon återkom senare i politiken och blev partiledare 2007–2011.

Det drev och den politiska kaos som bröt ut kring och med socialdemokraternas tidigare ordförande Håkan Juholt och hur han möjligen väl extensivt utnyttjat regelverket för riksdagens övernattningslägenhet är en helt egen historia. Men flera bottnar.

Även om krav på avsägelse av riksdagsplatsen riktats mot Mohammed Ali från främst borgerliga opiononsbildare har kraven på vare sig honom eller Vänsterpartet nått den nivå att detta är det enda kvarvarande alternativet för att återupprätta förtroendet för partiet och den politiska nivån. Tvärtom menar Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen att partiet står bakom sin ledamot.

Varför Ali kan åtnjuta sådant stöd är okänt men en faktor kan vara att förväntningarna från media och allmänhet på en utrikesfödd riksdagsledamot inte är högre än så här.

De låga förväntningarnas rasism.