Likvideringen av Hamas-ledaren i Beirut innebär en ny fas för konflikten mellan Hamas och Israel. Israels kapacitet att slå till långt in på syriskt eller främmande makts territorium är väl känd, även om de tidigare dragit sig för att visa de korten allt för ofta men den försiktigheten är nu bruten.

Vare sig Iran eller Turkiet kommer stillasittande låta Israel komma undan med sin nya krigföring. Detta kommer innebära att ingen längre kan gå säker någonstans. Oavsett om man är vän eller motståndare till Hamas, Hezbollha eller staten Israel.

Mordet på Hamas-ledaren Saleh al-Arouri är lika mycket en välbehövlig seger för Israels premiärministre Benjamin Netanahu som det är en “farlig eskalering”av konflikten. Det menar den israeliska politiska analytikern Akiva Eldar respektive Imad Harb, forskningschef vid Arab Center Washington DC, till Al Jazeera.

Det är den första likvideringen av Hamas-företrädare utanför de palestinska områdena sedan den 7 oktober. Att det genomfördes i Beirut, långt från den libanesisk-israeliska gränsen, innebär även att Israel numera inte drar sig för att svara med samma mynt som Hamas respektivee Hezbollah. Det är tänkt som ett meddelande till terrororganisatiorrna att Israel kan nå vem som helst och var som helst i Libanon.

“Tills nu har Israel gjort det mycket tydligt att de inte är intresserade av en eskalering med flera gränser”, sa menar den israeliske analytikern Akiva Eldar till al Jazeera och tillade att strategin hittills har varit “först avtal med Gaza, sedan kommer vi att ta itu med norr.”

“Nu kommer det här mordet förmodligen att diktera en ny utmaning för Israel och en ny agenda,” fortsatte han.

Återstår för Israel är att likvidrera Hamas-ledaren Yahya Sinwar [Hamas ledare] som fortfarande befinner sig i i Gaza fortsätter han.

“Det är viktigt att förstå historien om förhållandet mellan palestinierna och libaneserna, särskilt den libanesiska shia-gemenskapen”, sa Jeroen Gunning, professor i Mellanösternpolitik och konfliktstudier vid King’s College London, till L’Orient Today.

För att förstå relationen mellan Libanon och palestinska araber måste historien börja före den geopolitisk enhet som etablerades mellan 1920 och 1948 med det palestinska mandatetPalestina som var under brittisk administration. Folket i södra Libanon har alltid haft en handel söderut genom hamnen i Akka, då Palestina, eller Acre, i Israel idag. 

Samhällena i södra Libanon och norr om det dåvarande Palestina var nära sammanflätade innan 1948. Efter Nakba och skapandet av Israel 1948 flydde palestinier till Libanon. Ett antal flyktingläger uppstod, vilket också skapade palestinska fraktionsgrupper i Libanon.

Sedan 1969, när PLO fortfarande var starkt och inflytelserikt, gav den libanesiska staten palestinska läger en form av autonomi att hantera sin egen säkerhet, oberoende av den libanesiska armén, genom Kairoavtalen.  Detta gav dem en betydande infrastruktur för att fostra väpnade militanta grupper. Emellertid flyttade PLO sitt högkvarter till Tunisien 1982, efter dess utvisning från Libanon av israeliska styrkor under Libanonkriget 1982.

PLO tappade mycket av sitt moment i och med utvisninge och övergick till en fredsförhandlare, särskilt på Västbanken.  Samtidigt intensifierades Hamas radikalisering med uppkomsten av nybildade islamistiska miliser på 1990-talet, såsom talibanerna i Afghanistan och konceptet welayat al-faqih, arabiska för “det islamiska förmyndarskapet” i Iran efter dess revolution 1979.

På Gazaremsan växte  som konsekvens av detta Hamas fram som en dominerande politisk och väpnad grupp. I Libanon växte Hamas också vid makten, men med vissa begränsningar, övervakade av Hizbollah

Till en början var de två nära sammansmälta eftersom Hizbollah försökte undergräva PLO och dess palestinska politiska och militära organisationm Fatah-rörelsen. Detta på grund av Fatahs samarbete med Israel. Efter en del konflikter mellan Hamas och Hezbollah, bland annat över synen på Syrien, är relationerna idag goda. Dessto närmare Hamas relataionrer blir till det iransk-turkiska partnrskapt blir, desto starkare band mellan Hizbollah och Hamas.”

Hamas åtnjuter stöd från två huvudsakliga sunnitiska allierade i regionen, Turkiet och Qatar. Både Turkiet och Qatar har under det senaste decenniet eller så varit värdar för några av Hamas främsta politiska ledning i exil.

Oavsett den kortsiktiga vinsten för Netanahu och Israel har konflikten nu tagits till en ny nivå. Israels kapacitet att slå till långt in på syriskt territorium är väl känd, även om de tidigare dragit sig för att visa de korten allt för ofta. I Syrien är för närvarande Hamas Politbyrå stationerad varför en attack mot den från Israel inte kan uteslutas i närtid.

Vare sig Iran eller Turkiet kommer stillasittande låta Israel komma undan med sin nya krigföring. Detta kommer innebära att ingen längre kan gå säker någonstans. Oavsett om man är vän eller motståndare till Hamas, Hezbollah eller staten Israel.