Svensk och europeisk industripolitik har på kort tid förvandlats till en arena för vad som närmast liknar statligt finansierat högriskspel. Northvolts konkurs våren 2025, med nära 80 miljarder kronor i skulder och omkring 5 000 anställda, är inte ett olycksfall i arbetet utan ett stress­test av hela modellen för strategiska industrisatsningar.​

När staten spelar med gröna marker

Under EU-paraplyet IPCEI har kommissionen godkänt närmare 10 miljarder euro i stöd till batteriprojekt, där Northvolt varit ett av flaggskeppen i Tyskland och Sverige. Samtidigt har Europeiska kommissionen sedan 2024 accelererat möjligheterna till statsstöd för så kallade nettonolltekniker – batterier, vätgas, halvledare – med argumentet att “marknaden ensam inte levererar effektiva utfall”.​

I ett vanligt spelrum är det de mest populära casino spel som lockar de största insatserna, trots att den matematiska fördelen – husets edge – konsekvent ligger på kasinots sida. Roulette med en husfördel kring 5 procent eller slots med 2–10 procent edge garanterar vinst över tid, oavsett enskilda spelares vinster. Industripolitiken har tagit en liknande form: staten lägger politiskt kapital och skattemedel där den politiska förhoppningen är som störst, inte där riskjusterad avkastning är mest förutsägbar.​

Northvolt – från systemhopp till systemrisk

Northvolt lanserades som beviset på att Europa kunde bygga en inhemsk batterijätte med global räckvidd. Företaget säkrade enligt offentliga uppgifter över 15 miljarder euro i finansiering och omfattande statliga garantier, samtidigt som EU pekade ut batterier som ett nyckelområde i den gröna given och IPCEI-strukturen.​

Trots detta tvingades Northvolt ansöka om konkurs i mars 2025, efter år av produktionsproblem vid Skellefteåfabriken, kvalitetsbrister och avbrutna kontrakt – bland annat ett BMW-avtal på två miljarder euro som sades upp 2024 på grund av utebliven uppskalning. Resultatet blev en av de största industriella kollapserna i Europas moderna historia, med lokal ekonomi i Skellefteå akut beroende av en aktör som saknade likviditet innan storskalig produktion ens stabiliserats.​

Lyten som “räddning” – eller bara nästa giv?

När amerikanska Lyten under 2025 började plocka upp Northvolts konkursbon i Sverige, Tyskland och Polen marknadsfördes affären som en chans att “rädda” Europas batteriambitioner. Lyten, som självt fortfarande är en relativt ung aktör med fokus på litium-svavelbatterier, finansierar expansionen med nytt kapital på drygt 200 miljoner dollar och ett löfte om att återuppta leveranser 2026.​

Det avgörande är inte pressmeddelandenas tonläge utan strukturfelet: ännu en gång binds offentlig politik, lokala arbetsmarknader och näringslivsstrategier upp mot ett enskilt bolag i en extremt kapitalintensiv, tekniskt osäker och globalt konkurrensutsatt bransch. Precis som spelaren som jagar förluster genom att dubbla insatsen är risken uppenbar att politiken låser in sig i fortsatt stöd, eftersom alternativet – att erkänna förlusten – blivit politiskt omöjligt.​

När spelaren inte får lämna bordet

Skillnaden mot kasinot är att industripolitikens spelare – skattebetalarna – inte kan välja att resa sig från bordet. När ett projekt i Northvolts storleksklass väl har placerats i ett lokalsamhälle, med ny infrastruktur, kommunala investeringar i fossilfri stålproduktion och arbetsmarknad anpassad efter fabriken, blir varje nedskrivning av förväntningarna politiskt kostsam.​

Det som då kallats “framtidssatsning” övergår i tysthet till “systemkritisk infrastruktur”, vilket används för att motivera ytterligare krediter, garantier och undantag. På pappret ska industripolitiken hantera marknadens misslyckanden, men i praktiken riskerar den att ersätta marknadsdisciplin med något som mer liknar spelberoende på politisk nivå.​