Gad World – Opinionsbildning förklädd till journalistik
Journalisten och opinionsbildaren Magda Gad har lanserade i slutet på maj sin nyhetstjänst Gad World. Redaktionen uppger att de vilar på empiriskt belagd medieteori och forskning i sin nyhetsrapportering. Men analys av de första reportagen visar att redaktionen tvärtom har en omfattande bias som gör att nyhetstjänsten istället är att anses vara en sida bland andra för opinionsbildning .
Journalisten och opinionsbildaren Magda Gad har lanserade i slutet på maj sin nyhetstjänst Gad World. Ett av de första reportagen, en essä av Isabella Harbrecht, handlar om hur medierna mer eller mindre varit delaktiga i legitimeringen av ett folkmord i Gaza.
Essän av Harbrecht är ett exempel på en engagerad retoriskt välskriven opinionstext med tydligt ställningstagande. Men den har ett antal metodologiska svagheter och faktapåståenden som kan problematiseras mot bakgrund av andra rapporter. Gad Worlds första större granskning kan därmed inte betecknas som journalistik i enlighet med det publicistiska regelverket.
Bilden av Gad World som en opinionsbildare förstärks i och med valet av övriga medarbetare där opinionsbildaren, doktoranden och diakonen i Equmeniakyrkan Anna Ardin märks bland medarbetarna. Men samtidigt består redaktionen även av skribenter med omfattande internationell erfarenhet.
Gad World saknar ansvarig utgivare eftersom en sådan måste vara bosatt i Sverige vilket Gad inte är. Utan ansvarig utgivare skyddas inte innehållet av mediegrundlagarna utan all publicering faller därför under brottsbalken. Varje skribent bär därmed själv det juridiska ansvaret för sina texter.
Det är okänt om Gad World anslutit sig till det pressetiska systemet.
Folkmordspåståendet framställs som konsensus – men är det verkligen det?
Harbrecht skriver att
“det råder konsensus bland människorättsorganisationer och folkmordsexperter att det är ett sådant [folkmord].”
Det är en överdrift.
Sedan Sydafrika lämnade in en anmälan om folkmord mot staten Israel till den internationella brottmålsdomstolen har nästan alla stora internationella människorättsorganisationer, sammanslutningar av folkmordsforskare och FN-experter uttryckt att det pågår ett folkmord i Gaza. En FN-kommission konstaterade detsamma hösten 2025. Jacobin
Men ICJ har ännu inte meddelat något slutligt avgörande – domstolen har i ett interimsbeslut från januari 2024 bedömt att det är “möjligt” att Israel bryter mot Folkmordskonventionen, och ärendet kan ta ytterligare år att avgöra. Att kalla detta “konsensus” är alltså korrekt bland många experter och NGO:er, men det är inte ett fastslaget rättsligt faktum.
Vilket är en viktig skillnad som Gad World väljer att sudda ut.
Essän nämner i förbifarten att “ICJ har slagit fast att Israels ockupation av Gaza, Västbanken och östra Jerusalem är olaglig.” Det stämmer: ICJ förklarade i ett rådgivande yttrande att Israels närvaro i de ockuperade palestinska territorierna är olaglig och att Israel är skyldigt att avsluta den så snart som möjligt. Men essän tillägger att detta är “genuint underrapporterat i svenska medier” – ett påstående som inte belägges med jämförande data, utan bara antas.
Essäns kärna – att svenska medier (TT, SVT, Aftonbladet) använder aktivt och känsloladdat språk om israeliska offer men passivt, diffust språk om palestinska – är det mest substantiella argumentet. Det stöds av liknande undersökningar internationellt, exempelvis rapporter från The Intercept och The Guardian om engelskspråkig media.
Harbrecht väljer dock sina exempel strategiskt och presenterar inga kvantitativa data. Det blir anekdotisk bevisföring. En studie från 2023 av Al Jazeera-nätverket visade liknande mönster i anglosaxisk press – men det saknas i essän.
Metodologisk transparens saknas helt.
Personsökarattacken i Libanon
Harbrecht skriver att 42 människor dödades i personsökarattackerna, varav “många var civila.” Det stämmer i grova drag. Men hennes retoriska fråga – “Hade inte sprängningarna med stor sannolikhet fördömts som ett terroristdåd?” – utelämnar en viktig kontext: attacken riktade sig primärt mot Hizbollahs kommunikationsnätverk, vilket gör den folkrättsligt mer komplex än en enkel terrorhandling.
FN-experter fördömde den som folkrättsstridig, vilket essän korrekt refererar, men analogin med 7 oktober är inte fullt ut giltig – det var inte en attack på civila offentliga platser på samma sätt utan hade som primärt syfte att slå ut den terrorklassade organisationen Hizbollah.
Experturvalet – intressant poäng, men bristfällig analys
Kritiken mot löjtnant Ekholm och Anders Persson som “partiska experter” är ett legitimt påpekande – alla experter har bakgrunder och perspektiv. Men Harbrecht gör inte detsamma för de källor hon själv förlitar sig på: Euro-Med Human Rights Monitor (vars siffror och metodik ofta ifrågasatts av andra NGO:er), eller HRW-citaten presenteras utan att deras metodologi granskas. Vilket är att betrakta som en asymmetri i texten och brist i det redaktionella arbetet.
Harbrecht citerar Unicef för siffran 64 000 dödade och skadade barn. Palestinska hälsomyndigheter uppger att mer än 67 000 palestinier totalt dödats sedan oktober 2023 – men barnspecifika siffror varierar kraftigt beroende på källa och definition. Texten presenterar siffrorna som självklara fakta utan metodologisk diskussion, vilket kan vara missvisande.
Essäns starkaste poäng – att mediespråket behandlar israeliska och palestinska offer asymmetriskt – är välbelagd och stöds av liknande kritik från medieforskare internationellt. Det svagaste är att den presenterar pågående, komplexa rättsprocesser (folkmordsfallet vid ICJ) som avgjorda konsensus, och att den använder systematiskt selektiva exempel utan kvantitativ grund.
Det gör argumentationen känslodriven snarare än analytiskt robust – vilket är en klar svaghet för en text och en mediaaktör som Gad World som ger sken av att vila på empiriskt belagd medieteori och forskning.
Johan Westerholm
