Två nyligen publicerade opinionsundersökningar vittnar sammantaget om Socialdemokraternas innevarande och accelererande problem. Problem som bottnar i ett svagt ledarskap långt ifrån självbilden och där dagens partiledning ser ut att ha medialt kapitulerat inför Vänsterpartiets drivna och målmedvetna ledning.

Enligt DN/Ipsos har Vänsterpartiets ledning ett starkt stöd bland de egna väljarna för kravet på ministerposter. Samtidigt är två av tre vänsterpartister öppna för att dela regeringsmakten med Centerpartiet.

För socialdemokratiska väljare är Centerpartiet den mest populära regeringspartnern, tätt följt av Miljöpartiet. När det gäller Vänsterpartiet är bilden betydligt mer splittrad. Knappt hälften vill ha med V i regeringen, medan drygt hälften kan acceptera ett sådant samarbete. De positiva är samtidigt fler än de negativa.

– Om Magdalena Andersson bildar regering utan Vänsterpartiet så blir det en pedagogisk uppgift att förklara det för hennes egna väljare, säger Nicklas Källebring vid Ipsos.

Om Andersson tar in V i regeringen uppstår en annan risk: betydande interna slitningar inom både partiet och väljarkåren. Vänsterpartiet har historiskt varit Socialdemokraternas huvudmotståndare, inte minst under den period då partiet fortfarande kallade sig kommunistiskt.

Erfarenheten från valet 2010 är relevant. Hösten 2008 valde Mona Sahlin att inleda ett samarbete med Miljöpartiet utan Vänsterpartiet. Motivet var framför allt ekonomisk-politiskt. V accepterade inte budgettak och överskottsmål, och Sahlin menade att en regering under hennes ledning inte kunde kompromissa om dessa frågor.

Efter hård intern kritik, bland annat från partiets vänsterfalang och LO, ändrade hon sig och tog in V i det rödgröna samarbetet.

Efter valförlusten blev beslutet en central del av den interna analysen. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914. I SVT i december 2010 beskrev Sahlin samarbetet med V som en ”förödande osäkerhet och rädsla” och menade att det hade försvagat trovärdigheten i den ekonomiska politiken. Hon sade också att hon helst hade gått till val med enbart Miljöpartiet och ångrade att hon inte hade stått emot det interna trycket.

Parallellen till dagens situation är tydlig. Magdalena Andersson har varit otydlig om vilka eftergifter hon kan tänka sig att göra till Vänsterpartiet. Hon har också varit försiktig i sin kritik av den antisemitism som förekommit inom V. I stället för en tydlig markering har hon talat om att partiet ”har en lång väg kvar”.

Det har lämnat ett politiskt utrymme som Vänsterpartiets ledning har kunnat fylla.

Bilden förstärks av Novus senaste partiledarförtroendemätning, som publicerades i TV4 på fredagsmorgonen. Anderssons förtroende är betydligt svagare än under valrörelsens inledning samtidigt som Socialdemokraterna efter valet befinner sig på en historiskt låg nivå. Den lägsta sedan den allmänna rösträtten infördes.

Magdalena Andersson fick i Novus senaste mätning 35 procent och tappar hela 11 procentenheter jämfört med augusti. Andersson är för första gången inte den partiledare som har högst förtroende. Andersson har varit den ohotade ettan ända sedan hon tillträdde.

Förutom Anderssons historiska ras tappar även Nooshi Dadgostar statistiskt säkerställt. Hon minskar med 5 procentenheter och hamnar allra längst ned i förtroendeligan. Väljarna uppskattar inte vänsterpartiets politik.

Ett underkännande av ett ledarskap

Problemet är därmed inte bara regeringsbildningen. Andersson har efter valrörelsen inte lyckats återta det politiska initiativet. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson har däremot konsekvent använt utrymmet för att driva sina krav, framför allt i SVT. Under den första tiden efter valet gjorde de det i praktiken utan någon tydlig motpart från Socialdemokraterna.

Andersson har själv hållit en låg profil. I stället har Socialdemokraterna låtit Anders Ygeman företräda partiet i flera sammanhang. Resultatet är en tydlig obalans. Vänsterpartiet har kunnat formulera villkoren för regeringsförhandlingarna medan Socialdemokraterna främst har reagerat på dem.

Det är särskilt problematiskt för Andersson eftersom regeringsbildningen också är en fråga om ledarskap. Hennes position inför valet byggde i hög grad på bilden av en stabil och handlingskraftig regeringschef. Efter valet har den bilden försvagats. Om det ens funnits en bild.

Mona Sahlins erfarenheter visar att relationen till Vänsterpartiet kan bli en strategisk belastning för Socialdemokraterna. Dagens opinionsläge visar samtidigt att Andersson måste hantera två motstridiga krav: sina egna väljares önskan om ett samarbete med V och behovet av att inte låta V diktera villkoren för en framtida regering.

Hittills är det Vänsterpartiet som har haft det politiska initiativet. Det är sällan en styrkeposition för det parti eller den socialdemokratiske partiledare som försöker bilda regering.