Med två år kvar till riksdagsvalet växer oron och ilskan i det biståndsindustriella komplexet. Den situation som nu seglar upp är identisk med den som den dåvarande biståndsministern Gunilla Carlsson (M) ställdes inför för 11 år sedan. Där tjänstemän mobiliserar för att göra livet så surt för det ansvariga statsrådet som möjligt så att allt reformtempo bryts.

Sommaren 2013. För elva år sedan står vi vid en av sommarens alla grillkvällar tillsammans med både nära och mer perifera vänner och bekanta. Några jobbar på statliga myndigheter, några är journalister medans andra är helt vanliga svenska tjänstemän i privat och offentlig verksamhet. Och några kommer från det biståndsindustriella komplexet.

En man ur detta komplex berättar vitt och brett för alla de som vill lyssna hur han tillsammans med tjänstemän på biståndsmyndigheten Sida gör allt de kan för att sinka och försena den dåvarande biståndsministern Gunilla Carlssons (M) reformplaner av det svenska biståndet. Carlsson hade under snart sju år, under starka protester från myndigheten Sida och främst ForumCiv (dåvarande Forum Syd) försökt att öppna upp det svensk utlandsbiståndet för ökad offentlig insyn. Bland annat med databasen ”OpenAid” där alla svenskfinansierade projekt skulle redovisas var Carlssons inom civilsamhället impopulära initiativ. 

Relaterat: Sidas internrevision varnar för systematisk korruption inom biståndet

Men Carlssons reformagenda var något som ogillades av inte bara Sidas medarbetare utan i synnerhet inom Forum Civ vars projekt var sekretessbelagda även för medlemsorganisationerna. Då ForumCiv är en förening gäller inte heller Tryckfrihetsförordningens krav på att som offentligt finansierad tillämpa offentlighetsprincipen och arkivlagen. Försök från Liberala ungdomsförbundet, en av Forum Civs medlemsorganisationer att öppna upp organisationen möttes av ett kompakt ogillande. Bland annat menade både ordföranden och generalsekreteraren att det riskerade att hota den personliga integriteten hos biståndsmottagare och medarbetare i svaret på den motion som lades till årsmötet.

Men mannen vid bjudningen nästan skröt hur effektiva de hade varit. De hade satt i system att svara sista dagen på varje förfrågan eller remiss från biståndsministerns stab. Inte sällan bombarderades ministerns medarbetare med motfrågor som vida översteg antalet frågor från departementet, krav på förtydliganden eller till och med kommentarer som

”Vi förstår inte vad statsrådet frågar efter eller menar då hon satt ett kommatecken just där i den meningen”.

Ibland kom det till och med tjocka inlagor med svar på frågor som statsrådet aldrig ställt. Eller svar där myndigheten nästintill medvetet ansträngt sig för att ha missförstått frågan.

Mannen är känd för att köpa sina kavajer på Götrich herrekipering i Stockholm, en av Sveriges mest exklusiva skrädderier. Men för säkerhets skull lägga kavajerna under bäddmadrassen så de skulle se tillrräckligt skrynkliga ut för att godkännas i de kretsar han normalt umgås i. “Shabby chic”.

Relaterat: Rödvinskommunisterna

Strategin hade fungerat i tre år, ända sedan Gunilla Carlssons stab blivit allt mer irriterade över motståndet från biståndsmyndigheten som allt mer fungerade som grindvakt och filter. Nu hade irritationen och missnöjet nått för biståndskomplexet farliga nivåer. Risken fanns att regeringen Reinfeldt skulle rycka upp myndigheten med rötterna det kommande riksdagsåret.

Mannen lät förstå inför sina hänförda lyssnare att något sådant inte skulle ske då han själv kom från Public Service tidigare. Något som var avgörande.

Operation Skitstorm

Han berättadee att han och hans kollegor från hans olika arbetsplatser skulle kunna mobilisera sina tidigare kollegor inom media och då sätta upp en ”skitstorm” om regeringen skulle försöka sig på en allt för hårdför fortsatt reformering fram till valet 2014.

Nu gällde det bara att hålla ut ett år till. Sedan skulle socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin säkra en återställare. Partiledaren Stefan Löfven var ju trots allt, vilket var allmänt känt redan då, mest en marionett. Där Jämtin och den senare kabinettssekreteraren vid UD Annika Söder (S) var de som drog upp planerna.

Och så blev det. Uppgifterna om en ”skitstorm” orkestrerat av journalistnätverk på Public Service och Sida nådde uppenbarligen statsminister Fredrik Reinfeldt (M) som, citat, menade att han

”Inte ville ha något krig med Public Service ett valår”.

Om det var detta eller något annat som gjorde att Carlsson avgick ett år i förtid är okänt och något som endast Fredrik Reinfeldt kan svara på. Hillevi Engström (M) kom att efterträda Carlsson och hann vare sig lära sig jobbet under hennes enda år som biståndsminister, än mindre sätta några avtryck alls. På Sida och i det biståndsindustriella komplexet andades man ut.

Idag befinner sig biståndsminister Johan Forsell (M) i exakt samma situation som Gunilla Carlsson för elva år sedan. Där han står mot en i praktiken enig myndighet, bortsett från delar av styrelsen och generaldirektören samt en minoritet av tjänstemännen, som vet att 2026 kommer socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johanssons återställare att levereras.

Det finns en hämndlystenhet mot Forsell. Det strukna kommunikationsanslaget, där skattemedel finansierade dyra reklamkampanjer för att argumentera för ett oreglerat och generöst utvecklingsbistånd, har tvingat civilsamhället att antingen minska sin kommunikation eller be sina medlemmar om ökade gåvor. Det senare har bara kunnat genomföras i begränsad omfattning. Vilket har gjort ilskan större. När Forsell lät Sida säga upp CSO-avtalen med flera av civilsamhällesorganisationerna har ilskan övergått till vrede.

De strategiska ramavtal som garanterar miljardbelopp till civilsamhället.

Att biståndsministern ens vågade beröva civilsamhället de skattemedel som organisationer som ForumCiv, Diakonia och Islamic Relief med flera ser som sin egendom kommer inte glömmas. Och även om Forsell har immunitet som riksdagsman så finns det andra att ta ut hämnden på. De som haft det dåliga omdömet att med god kvalitet utföra det regeringen beslutat om.

Och oddsen är goda. Statsminister Ulf Kristersson (M) har tillsammans med utrikesminister Tobias Billström (M) i huvudsak behållit de tjänstemän som gjorde den förra fördröjningsstriden möjlig. Där ambassadörer och ideologiskt lojala tjänstemän och konsuler med bakgrund i Amman, Alexandria, Bangkok, Geneve, Jerusalem, Nairobi och New York samt inte minst Afrika- och Mellanösternenheterna istället befordrats eller givits särskilda regeringsuppdrag. Som sitter strategiskt kvar, starkare än 2013.

Nu gäller det bara att hålla ut till 2026. Sedan kommer återställaren. Det har bland annat Annika Söder bestämt och Morgan Johansson lovat.

Relaterat: Så institutionaliseras svensk korruption