Analys: Har Sverigedemokraterna gjort sitt största strategiska misstag?
Flera nya opinionsmätningar pekar nu i samma riktning: stödet för Tidöunderlaget försvagas. Samtidigt växer frågorna om huruvida Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna gjorde ett strategiskt misstag när partiet valde att ställa sig bakom Ulf Kristersson. När även Demoskop dessutom börjat redovisa svaga siffror för Liberalerna blir bilden av kris allt svårare för regeringsunderlaget att bortförklara.
Maj månad avslutas med flera opinionsundersökningar som, med viss variation i nivåer, nu pekar i samma riktning. Bilden som växer fram är att Tidöunderlaget har tydliga problem och att det inte längre går att utesluta att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna kan ha gjort ett större strategiskt misstag än partiet självt vill erkänna när man valde att ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsministerkandidat.
I Novus väljarbarometer för maj 2026 noteras två statistiskt säkerställda förändringar: Vänsterpartiet ökar med 1,2 procentenheter till 8,8 procent och Miljöpartiet de gröna ökar med 1,0 procentenhet till 7,1 procent. Förflyttningarna sker i huvudsak inom oppositionen och på Socialdemokraternas bekostnad. Trots dessa rörelser är det utvecklingen inom regeringsunderlaget som i praktiken kan bli avgörande för valutgången.
Även Demoskop, som tidigare kritiserats för mätningar som uppfattats som metodologiskt tveksamma, redovisar nu siffror som bekräftar det svaga stödet för Liberalerna. Det tyder på att institutet i allt högre grad närmar sig de nivåer som andra opinionsinstitut redovisar med etablerade och vetenskapligt förankrade metoder.
Under den gångna månaden genomförde Demoskop dessutom vad som framstår som en kalibreringsmätning via Kivra och slumpmässiga urval. Resultatet presenterades aldrig som en traditionell Inizio-undersökning, men mycket talar för att en sådan kalibrering faktiskt genomförts. En rimlig tolkning är att bolaget inte längre fullt ut kan förlita sig på sin självrekryterade panel utan tvingas väga upp den med mer robusta urvalsmetoder.
För Liberalerna är läget fortsatt prekärt. Partiet lever på lånad tid och har svårt att lyfta mot nivåer där stödröstning från andra Tidöpartiers väljare skulle kunna bli ett realistiskt alternativ. För att den dynamiken ska slå in krävs sannolikt nivåer omkring 3,5 procent eller högre. I nuläget framstår det som osannolikt, inte minst eftersom både Moderaterna och Sverigedemokraterna själva brottas med vikande stöd.
För Moderaternas del tycks tappet delvis bottna i en intern väljaropinion som motsätter sig det nära samarbetet med Sverigedemokraterna. Samtidigt tycks Sverigedemokraternas nedgång till stor del ha samma grundorsak, fast från motsatt håll.
Inom partiets så kallade särartslinje – ibland beskriven som ”SD Classic” – finns ett växande missnöje med att partiet i praktiken övergett ambitionen att själv leda nästa regering. För dessa väljare riskerar en röst på Sverigedemokraterna i stället att uppfattas som en indirekt röst på Ulf Kristersson och Moderaterna, något som i vissa kretsar väcker lika starkt motstånd som det som tidigare riktades mot Fredrik Reinfeldt.
Beslutet att tona ned de egna statsministerambitionerna kan därför vara en central förklaring till partiets kräftgång i opinionen.
Oavsett vilka politiska utspel som görs kvarstår ett grundläggande problem: så länge Sverigedemokraterna ställer sig bakom Moderaternas regeringsanspråk kommer nästa statsminister inte att vara en sverigedemokrat. För en del av partiets kärnväljare är det ett besked som riskerar att urholka mobiliseringskraften.
Johan Westerholm
