Vänsterns retoriska rötter
Vänsterpartiets vice ordförandes avhumaniserande språk har djupa ideologiska och historiska rötter. Att åsätta sina motståndare termer som “fittor” eller beskriva dessa med klandervärda egenskaper som kopplas till klasstillhörighet går mer än 100 år tillbaka ramar in en klassisk kommunistisk begreppsvärld. En värld och en kultur som står på tröskeln till regeringskansliet Rosenbad som en del av socialdemokraternas och Magdalena Anderssons regeringsalternativ.
“Omvänt klassförakt” fungerar som en poängterad formulering som används av främst företrädare för vänsterpartiet i den svenska politiska debatten, särskilt för att sätta den kollektiva och ärftliga skuldtillskrivningen. Ett alternativt sätt att beskriva vänsterpartiets kultur och medborgarsyn är att de präglas av ett dubbelt förakt. Ett fiendskap mot borgerligheten och samtidigt ett förmynderi mot den arbetarklass som partiet påstår sig representera. En kultur med djupa rötter och lång historia som går tillbaka till den ryska revolutionen för mer än hundra år sedan.
Klassiskt klassförakt dömer människor efter födsel och position, inte efter vad de gör. Den marxist-leninistiska praktiken gjorde detsamma åt andra hållet. Termer som “borgare”, “kulak” och “klassfiende” var kategorier som räckte för att döma någon, oavsett vad personen själv hade gjort. Under Mao gick klassetiketten dessutom i arv, barn till godsägare bar stämpeln i generationer.
Klassiskt klassförakt bygger även på en känsla av överlägsenhet uppifrån. Kommunistisk klasshat är ideologiskt motiverat och ses som en historisk nödvändighet. Kommunisterna, inte minst Vladimir Lenin, kallade det själva öppet för “klasshat” och såg det som en dygd.
Lenin skrev 1918 i Hur man organiserar tävlan om att rensa den ryska jorden från “skadedjur”, “loppor” och “vägglöss” bland de rika och de “lata”. Det är föraktets retorik och inte bara politisk fiendskap. Det är ur denna revolution som vänsterpartiets avhumaniserande språk har sina rötter.
När vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson menar att politiska motståndare är “fittor” i SVT dokumentär “Maktspelet” är det en direkt och logisk koppling till hur Lenin benämnde motståndare som “vägglöss” eller som exemplet med centerpartiets Martin Ådahl som beskrivs i klandervärda ordalag av Gabrielsson i ett reportage i DN:
“Att man kan sumpa hela Arbetsförmedlingen och sedan rycka på axlarna åt saken. Den nonchalansen, den högfärdigheten, har med klass att göra”.
Högfärdighet används som en klandervärd egenskap men samtidigt även följdriktig i Lenins användning av att sätta termen “lat” på en upplevd överklass eller politisk motståndare. Detta förstärks genom att bildning, smak och livsstil framställts som moraliskt dekadent. En motreaktion på samma sätt som överklassen historiskt har sett ner på arbetarklassens kultur.
Judar som löss
Antisemitismen inom vänsterpartiet är lika välkänd som utbredd. Och den har en direkt koppling till partiets historia. Det finns ett flertal dokumenterade exempel på antisemitiska organisationer, rörelser och ideologer som anarkistiska, socialistiska/kommunistiska eller marxistiska som har använt parasit-, ohyra- eller skadedjursmetaforer om judar i Lenins idétradition.
Ett av de tidigaste exemplen är Mikhail Bakunin, en av grundarna av anarkismen. Bakunin kallade judar för “en utsugande sekt, ett blodigelfolk, en enda ätande parasit” och beskrev “hela denna judiska värld” som “ett slags blodsugande folk, en organisk destruktiv kollektiv parasit”. Han kopplade det till både kapitalism (Rothschild) och marxism (Marx). Detta är dokumenterat i hans efterlämnade skrifter och brevsamlingar.
Ett mer nutida exempel är vänsterpartiets allierade PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine) som anammat samma retoriska tradition. PFLP är en marxistisk-leninistisk organisation där grundaren George Habash talade om “den sionistiska bacillen”. I den bredare palestinska diskursen som vänstergrupper verkar inom förekommer jämförelser med judar som ohyra, gräshoppor, parasiter, cancer och mikrober. Det marxistiska vänsterspektrumet delar ofta samma anti-sionistiska ramar och avhumaniserande språkbruk.
Samma språkbruk och retorik som idag påfallande ofta återfinns i både dagens ledning i vänsterpartiet samt hos företrädare på lägre nivåer.
Johan Westerholm
