Rättegången mot Aron Flam i Svea hovrätt, eller Patent- och marknadsöverdomstolen, avslutades under fredagseftermiddagen. En huvudförhandling som inte bara präglades av det kaos som åklagaren skapat med att inte själv ha klart för sig vilka illustrationer som han åtalat Flam för utan även professor Olav Westphalens genomgång, i formen av ett vittnesförhör, i hur konst uppstår.

Under veckan genomfördes huvudförhandling i Patent- och marknadsöverdomstolen (Svea hovrätt) mellan staten och Aron Flam med Beredskapsmuséet i Djuramossa som målsägande. Flam står tilltalad för att ha kränkt upphovsrätten till illustrationen ”En svensk tiger”, skapad på uppdrag av den svenska krigsmakten under andra världskriget av Bertil Bertil Almqvist.

Såväl dag ett som inledningen av dag två ägnades av rätten att försöka reda ut det kaos av bilder och bilagor som åklagaren lämnat in. Vilka som utgjort intrång som Flam åtalats för. Flera av dessa hade inte tagits upp av underrätten vilket gav intrycket av att åklagaren avsåg utöka åtalet samt att ljudböckerna, skulle ingå.  Att själva innehållet i boken, vilket bevisligen är Aron Flams egna ord, skulle utgöra ett intrång i Beredskapsmuséets rättigheter till en illustration.

Till slut enades åklagaren med rätten om att flertalet illustrationer som åklagaren menade var ett unikt intrån var att betrakta som ett exempel på ett tillfälle varför antalet illustrationer begränsades till en handfull. Ljudboken, som åklagaren inledningsvis yrkade på att de skulle ingå i åtalet, lämnades utanför. Inte heller fotografier av boken var ett upphovsrättsintrång utan visade endast boken och dess spridning enades parterna om efter flera timmars diskussion.

Likt i Patent- och marknadsdomstolen menade åklagaren att Flams illustration inte kunde röra sig om en parodisk gestaltning av Bertil Almqvists tiger eftersom det inte var roligt enligt åklagarens humor.  Humor är, såvitt känt, inte reglerat i lag.

Flams ombud, advokat Monique Wadsted, fick även genom sina frågor till Flam för rätten förklara innebörden av satir:

 ”Aron, det är ju ganska svart det här.” 

”Ja, jag gör bara svart humor, tanken är att skrattet ska fastna i halsen minst varannan gång!”

Även i hovrättsförhandlingarna tvingades Flam bemöta insinuationerna från målsägarbiträdet att han skulle vara nazist med att via Wadsteds frågor redogöra för Aron Fams s judiska bakgrund – inte minst hans familjehistoria, där både mor- och farföräldrar utgör förintelseöverlevare. ”Hon serverade mat och pratade om förintelsen.”, löd Arons beskrivning av sin mormor. Efter denna passage återkom inte målsägare med denna form av politiska insinuationer som annars hade präglat hela tingsrättsförhandlingen.

Till hovrättsförhandlingarna hade bägge parter kallat varsitt vittne. Åklagaren hade kallat historikern Dick Harrisson för att inför rätten förklara att svastikan, eller hakkorset, är en symbol för ondska. Men då svarandesidan, det vill säga Aron Flam, bara kunde instämma i detta räckte det med en skriftlig inlaga som bägge parter kunde enas om.

Flam å sin sida hade kallat konstprofessorn och konstnären Olav Westphalen. Målsägarbiträdet hade inför hovrättsförhandlingarna motsatt sig detta med argument som hovrätten till slut valde att inte hörsamma. 

Förhöret renderade i en lektion i vad som utgör konst. Pedagogiskt återgav Westphalen hur konstnärer sedan tidernas begynnelse tagit något som finns och skapat något nytt. Antingen genom att förändra det, eller genom att sätta det i ett helt nytt sammanhang. 

”Konsten är en väv som många bidrar till”, förklarade Westphalen och menade i nästa andetag att om det inte vore ”tillåtet” att använda något som redan finns, skulle hälften av allt som finns på Moderna muséet få slängas ut. 

Syftet med vittnesförhöret var att visa hur Aron Flams bokomslag och många collage utgör självständiga skapelser med egen verkshöjd. För var och en av bilderna fick han berätta hur det var uppenbart att Aron gjort konstnärliga val och med sina egna idéer och syften berättat något nytt, även om man fortfarande kunde känna igen den klassiska tigern, någonstans i verket. När Westphalen ombads att beskriva Arons tiger, såsom den kommer till uttryck på bokomslaget till ”Det här är en svensk tiger”, sa han:

”Den kanske är otrevlig eller obekväm, men den är komisk, en parodi.”

Advokat Wadsted avslutade förhöret med Westphalen genom att fråga honom om han själv ansåg att målet mot Aron Flam var ett viktigt mål. 

Starkt och personligt berättade professor Westphalen om egna erfarenheter av studenter från Belarus vars hela liv var beroende av rätten av skämta med narrativ eller bilder av landets diktator. Den satiriska tidskrift han själv arbetade för hade blivit ”stämd av alla, inklusive påven” – något som han såg som närmast naturligt, så länge staten skyddade hans yttrandefrihet. 

”Annars blir det väldigt läskigt för mig som konstnär”.

Vare sig åklagare eller målsägarbiträdet advokat Marie Andrée hade några frågor själva efter förhöret.

Slutpläderingarna följde i stort samma mönster som i tingsrätten med omfattande skadeståndsanspråk riktade mot Aron Flam från målsägarsidan.