Varje helg fram till utgivning kommer ett slumpmässigt valt kapitel eller delkapitel ur Johan Westerholms kommande bok “Ur Askan” publiceras. Utgivning planerad till slutet på första kvartalets 2024.

“Ur Askan” är lika lite en bok om islamism som “Islamismen i Sverige” är en bok om islam. Ur askan är en fristående uppföljare och kan i viss mån ses som en pendang till Bo Theutenbergs “Olof Palme omvärderad?”

“Ur Askan” är inte en bok om islamism utan främst en journalistisk beskrivning om vilket politiskt moment som reste sig ur askan efter andra världskriget och Förintelsen och som kom att konsolideras ur ruinerna efter murens fall.

Ett politiskt moment som världen aldrig tidigare skådat. Dagens kapitel är det första i boken. Där jag för första gången dyker ner i dammiga mörka arkiv och kärlet av minnen.

Artikeln kommer kompletteras med en ljudfil under dagen som kommer var helt olåst.

Ahlströmska skolan, Stockholm, mars 1979

Det är i mars 1979, eller kanske var det i april? Den första vårsolen silas in i klassrummet genom de tunna gardinerna, och vi sitter i klassrummet och har lektion i tyska. Jag går det naturvetenskapliga programmet på den numera nedlagda Ahlströmska skolan, på Östermalm i Stockholm. Idag är det Carlssons skola som huserar i lokalerna, och även om byggnaden idag hyser en privatskola är elevklientelet i stort sett detsamma.

Vi bor alla på Östermalm. I en sluten värld som avgränsas av Strandvägen i söder via Birger Jarlsgatan, Engelbrektsgatan, Valhallavägen och för att knytas ihop med Oxenstiernsgatan. En sluten värld. Allt utanför den var fientligt territorium. Medelklass eller övre medelklass men samtidigt inte. I gatuhusen bodde de mer välsituerade familjerna, i gårdshusen bodde arbetarfamiljerna. En mix som inte finns kvar idag, men som fungerade då. På dagen slogs vi som alla andra barn med varandra på skolgårdarna, och på eftermiddagar och helger umgicks barnen på innergårdarna oavsett klasstillhörighet.

Östermalm var redan då en stadsdel som präglades av en akademisk och samhällelig elit av något slag. Föräldrarna var officerare, läkare, ingenjörer, chefsekonomer och företagsledare av olika slag. Vid tiden tillämpades närhetsprincipen strikt. Barnen kom att blandas i den skola som låg närmast om de inte gick i en privatskola.

Jag sitter och tittar ut genom klassrumsfönstret. På solen, och med den värme som kommer. Med löften om ett långt sommarlov. Ett långt sommarlov med segling och festande.

Tyska. Utrist. Det är först på senare år jag kom att uppskatta språket, och se nyttan med det. En av lärarna kallades “Caligula”. Endast med bäring på hans pedagogik de dagar han hade migrän med hänvisning till Stig Järrels rolltolkning i filmen “Hets”. En svensk filmklassiker, men för mig på ett personligt plan en gestaltning över några av mina lärare i den miljö jag växte upp i.

En annan kallades för för ”Draken”. Inte bara för hennes tysk-klingande efternamn, som gav de associationerna, utan även för hennes form av närliggande pedagogik. Jag hade henne i tyska.

Jag rycks tillbaka till verkligheten av att vår andra tysklärare började tala. En tysklärare väsentligt mildare i tonen, men hon hade ingenting som gjorde att mitt intresse för ämnet ökade. Snarare tvärtom. En rest från studentrevolten och kårhusockupationen tio år tidigare. Inte ens den slutna överklassmiljön gick opåverkad ur de skälvningarna.

Ingen annan journalist har genom sin karriär kommit att gestalta de strömningarna så tydligt som Jan Guillou.

Jag minns bara att hon hade tydliga marxistiska sympatier och bar Mahjong-kläder. Modet för dagen i vänsterkretsar. Mjuka kläder i grälla färger med stora blommor i mönstren. Vi skulle få information om det utbytesprogram som fanns för svenska gymnasieelever på östtyska universitet. Vi erbjöds att söka stipendier för att kunna studera tyska under sommarlovet, vid universiteten i bland annat Peenemünde och Dresden. Tre veckors studier.

Vad jag vill minnas hoppade två eller tre av mina klasskamrater på erbjudandet. Själv ägnade jag det inte så mycket tanke utan gick istället in i sommarlovet med en tvåa i tyska. Jag var nog en av de som borde läst ha upp ämnet, men ägnade istället tankarna mer åt segling.

Det var först många år senare, under min tid som underrättelseofficer, som jag fick anledning att gå tillbaka i tiden och leta fram denna episod ur mitt minne. Östtyskland, officiellt Tyska demokratiska republiken Deutsche Demokratische Republik, (DDR), var en stat som existerade från 1949 till 1990 i den tidigare sovjetiska ockupationszonen av Tyskland. Landet var medlem i både Warszawapakten och Comecon. Staten upphörde att existera den 3 oktober 1990, då dess delstater som tidigare under året hade ansökt om inträde i Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) återförena- des med Västtyskland. I dagligt tal kallas det enade landet för Tyskland. Det officiella namnet är Förbundsrepubliken Tyskland.

Redan 1949, samma år som DDR bildades, började landet att samarbeta med Sverige. Till en början informellt, eftersom Sverige inte erkände Östtyskland förrän 1972. Först i tur, av områdena för samarbete stod kulturen. Nästa område var utbildningssektorn. Ingenting som uppfattades som något konstigt, med tanke på det omfattande utbytet kring utbildningsfrågor mellan Sverige och Tyskland före andra världskriget.

Drivande i kontakterna med DDR var Stellan Arvidsson. En socialdemokratisk riksdagsledamot, rektor för lärarutbildningen i Stockholm, ledande skolreformator, tyskvän, kamrat med statsminister Tage Erlander sedan studietiden i Lund och den svenska enhetsskolans arkitekt.