Flykten från New York
New York har i decennier levt på en paradox. Staden tar ut några av landets högsta skatter på höginkomsttagare samtidigt som den förlitat sig på just dessa höginkomsttagares närvaro för att finansiera sin välfärd. För närvarande sker en form av demografisk förändring av staden där miljonärer väljer att flytta till lågskattestater som Florida och Texas vilket påverkar och utmanar den nyvalde borgmästarens reformutrymme.
New York har i decennier levt på en paradox. Staden tar ut några av landets högsta skatter på höginkomsttagare samtidigt som den förlitat sig på just dessa höginkomsttagares närvaro för att finansiera sin välfärd. Under Zohran Mamdanis (D) första sex månader som borgmästare har den paradoxen blivit stadens mest brännande politiska fråga . En ny rapport från den partipolitiskt obundna tankesmedjan Citizens Budget Commission (CBC) har gett debatten konkreta siffror att slåss om.
CBC:s analys som publicerades i mitten av juli 2026 slår fast att delstaten New Yorks andel av landets miljonärer föll från 12,7 procent år 2010 till 8,7 procent år 2022. Det är den kraftigaste relativa nedgången av samtliga delstater, en minskning på omkring 31 procent. Nedgången beror inte enkom på Mamdanis valseger utan har en längre historia. Den strukturella nedgången är över ett decennium gammal och sammanfaller även med de skattehöjningar för höginkomsttagare som dåvarande guvernören Andrew Cuomo genomförde under pandemin.
Konsekvensen i dollar och cent är dock betydande. Hade delstaten behållit sin andel av landets miljonärer skulle personinkomstskatten enligt CBC ha inbringat drygt 13 miljarder dollar mer under 2022 varav omkring 10,7 miljarder på delstatsnivå och 2,5 miljarder för New York City specifikt. Personskatten står för ungefär 18 miljarder dollar, eller 22 procent, av stadens totala skatteintäkter för innevarande budgetår. Det förklarar varför en relativt liten förskjutning i var höginkomsttagarna bor får så stort genomslag i stadens kassaflöde.
Särskilt tydlig blir jämförelsen med de stater som konkurrerar om miljonärernas gunst. Medan antalet miljonärer i New York fördubblades under perioden, tredubblades det i både Kalifornien och Texas, och fyrdubblades i Florida. New York har därmed halkat ner till fjärde plats bland delstater räknat i antal miljonärer.
Mamdani-effekten
Frågan är i vilken utsträckning den nu pågående debatten handlar om en historisk trend som redan var etablerad, och i vilken utsträckning Mamdanis politik faktiskt förstärker den.
På ena sidan står en rad konkreta exempel som fastighetsmäklare från delstaterna Florida och Texas. Näringslivstidningar och konservativa kommentatorer pekar på en rad exempel som bevis för en pågående ”Mamdani-effekt”:
Riskkapitalbolaget Apollo Global Management, med huvudkontor på Manhattan, ska enligt uppgifter öppna ett andra huvudkontor i antingen Florida eller Texas med upp till 1 000 anställda. Ett kontor i samma storlek som bolagets nuvarande huvudkontor i New York.
Hedgefondmiljardären Ken Griffin som redan 2022 flyttade sitt bolag Citadel från Chicago till Miami har efter en offentlig konfrontation med Mamdani kring en föreslagen “pied-à-terre-skatt” på lyxbostäder hotat att dra tillbaka en planerad utveckling på Park Avenue värd 6 miljarder dollar.
Guvernör Kathy Hochul har själv i en direktsänd intervju medgett att förmögna familjer flyttar ut medan de som inte längre har råd att bo i staden flyttar in. Att lyxmarknaden för lägenheter över 10 miljoner dollar visar tecken på stagnation.
På andra sidan pekar bland annat vänstertidskriften Jacobin på att den mest konkreta indikatorn för om en verklig utflyttning sker, den som speglas av kommersiella och privata fastighetspriser samt vakansgrader ännu inte visar den typ av nedgång som sågs under pandemin, då en verifierbar utflyttning faktiskt ägde rum. Enligt Jacobin är stora delar av “exodus”-narrativet ett resultat av att näringslivsintressen och politiska motståndare till Mamdani medvetet förstärker enskilda, ännu obekräftade företagsbeslut till en berättelse om kollaps.
Mamdani själv har mött kritiken genom att peka på att New York i absoluta tal, faktiskt har fått fler miljonärer sedan tidigare skattehöjningar. Tekniskt sett är det ett korrekt påstående som dock inte motsäger CBC:s poäng.
Det är statens andel av landets höginkomsttagare, inte det absoluta antalet, som krymper. Borgmästaren har samtidigt tvingats backa från ett förslag om höjd fastighetsskatt efter starka protester vilket lämnat ett budgethål på 5,4 miljarder dollar olöst.
Exodus – Förflyttningen av skattekraften
Tre faktorer gör att exodus-narrativet inte går att avfärda det helt:
- Trenden föregår Mamdani men förklarar varför hans politik är riskabel. En redan krympande andel höginkomsttagare gör staden mer sårbar för ytterligare skattehöjningar – marginalen för nya pålagor på en redan flytt- eller flyktbenägen grupp är mindre än den skulle vara i en stad med växande andel förmögna invånare.
- Skattetrycket är objektivt sett bland de högsta i landet. Kombinerad delstats- och kommunalskatt för höginkomsttagare i New York City når enligt analytiker på bland annat Manhattan Institute och National Taxpayers Union uppemot 14,8 procent i marginalskatt. Det är en nivå som gör konkurrentstater utan delstatlig inkomstskatt som Texas och Florida strukturellt attraktiva oavsett vem som är borgmästare.
- Retoriken spelar roll för timing, även om den inte skapar grundtrenden. Mamdanis offentliga uppträdanden, bland annat en omtalad video utanför Ken Griffins lägenhet på Central Park South för att lyfta fram pied-à-terre-skatten, har en påvisbar förmåga att driva enskilda, mediemässigt synliga beslut även om de inte ensamma förklarar en hel delstats skattebas.
Det finns goda skäl att tala om en skatteflykt från New York i bemärkelsen att staden och delstaten sedan över ett decennium förlorar mark till lågskattestater som Texas och Florida i kampen om landets höginkomsttagare.
Konkreta företagsbeslut och en offentlig konflikt med en av landets mest namnkunniga finansmän å ena sidan och Mamdanis skattehöjarpolitik å den andra borgar för en både fortsatt debatt och inte minst utflyttning från den stad som mest av alla representerar den amerikanska demokratin för många andra länder..
Johan Westerholm
