Marocko – Frihetsrörelsen som splittrades
I gårdagens artikel beskrevs framväxten av den marockanska frihetsrörelsens nätverk från Genève 1930 till Kairo 1947. Där ledarna al-Fassi och Abd el-Krim utgör två grenar av samma rörelse. En rörelse som förenades genom kontakter till Muslimska brödraskapets obestridde ledare vid tiden, Amin al-Husseini. I den tredje delen av fyra följer hur nätverket splittras och blir dagens Västsaharakonflikt.
Historikern David Stenner, som gått igenom marockanska, franska, spanska och amerikanska arkiv, beskriver hur Allal al-Fassi vid ankomsten till Egypten byggde upp förbindelser med ledare och diplomater i arabvärlden, med Maktab al-Maghrib som plattform. Tillsammans med andra nationalister knöt han kontakter både med Amin al-Husseini och med Muslimska brödraskapet, som stöttade den nordafrikanska frihetsrörelsen logistiskt och ekonomiskt. Brödraskapets grundare Hassan al-Banna själv betraktade al-Fassi som en vän.
Mannen som senare ritade Stormarockokartan arbetade med andra ord i en miljö där han underhölls av al-Bannas organisation och umgicks med den avsatte muftin. Marockos territoriella anspråk formulerades inte vid sidan av det panislamiska nätverket, kraven formulerades inuti det.
Kontakterna blev dock en belastning när Allal al-Fassi återvände till Kairo 1953 efter officersrevolutionen och den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassers uppgörelse med brödraskapet. Stenner sammanfattar den marockanska Kairokampanjen som ett misslyckande: nationalisterna fick aldrig diplomatiskt stöd och Nasser vägrade av ideologiska skäl. Det lade, enligt Stenner, grunden till den skepsis mot arabvärlden som präglade Marockos utrikespolitik under hela kalla kriget.
Rabat, september 1969
Den 22–25 september 1969, en månad efter branden i al-Aqsamoskén, samlades statschefer från 24 muslimska länder i Rabat inbjudna av kung Faisal av Saudiarabien och kung Hassan II av Marocko. Slutkommunikén grundade den islamiska samarbetsorganisationen OIC med säte i Jeddah. Organization of Islamic Cooperation, OIC, är en internationell organisation med 57 medlemsländer som arbetar för att skydda den muslimska världens intressen. Huvudkontoret ligger i Jeddah i Saudiarabien.
Muslimska brödraskapets Amin al-Husseini, Jerusalems stormufti sedan 1921 och grundarmedlem i Muslim World League 1962, satt inte i salen. Han satt i sitt hem i Mansuriya, Beirut. 74 år gammal, oinbjuden.
Tre månader senare, den 14 december 1969, landade en svensk socialdemokratisk delegation i Alger för att möta Fatah.
De två städerna markerar delningslinjen. Rabat står för den dynastisk-religiösa linjen. Kungen som de troendes befälhavare, legitimitet genom härkomst och religiöst ämbete. Alger står för rörelsemodellen. Ett folk konstituerat av en befrielserörelse, erkännande genom det internationella systemet. Marocko hävdar Västsahara med sharifiska trohetsband. Polisario hävdar det med folkrätten.
Sverige, under den tidigare partisekreteraren och utrikesministern Sten Andersson åkte till Alger. Rörelse pratar med rörelse. Staten är ett borgerlig konstruktion.
Två begravningar och sju veckor
Allal al-Fassi dog av en hjärtinfarkt den 13 maj 1974 i Bukarest. Han var där för att träffa Nicolae Ceaușescu och försöka få Rumänien, och därmed Moskva, att stödja Marockos anspråk på Spanska Sahara. Amin al-Husseini dog den 4 juli 1974 i Beirut, sju veckor senare. Den 13 november samma år talade Yasser Arafat i FN:s generalförsamling.
Mannen bakom Stormarockodoktrinen tillbringade sin sista dag med att uppvakta ett Warszawapaktsland för den marockanska sakens skull.
Kartan från Kairo överlevde sin upphovsman med ett och ett halvt år innan den verkställdes i den så kallade Gröna marschen. Den marsch som kom att de facto lägga Västsahara under marockansk överhöghet. Den gröna marschen var en massdemonstration den 6 november 1975 där omkring 350 000 obeväpnade marockaner, på initiativ av kung Hassan II, tågade in i det då spanskstyrda Västsahara (Spanska Sahara).
Västsaharakonflikten framställs ofta som en fråga om kolonialism mot avkolonisering. Källorna i dessa artiklar pekar mot något annat. Två rivaliserande arvtagare till samma mellankrigsnätverk.
Båda grenarna går tillbaka till Genève och Shakib Arslan. Båda satt i samma sal i Kairo i februari 1947. Den ena – al-Fassis – finansierades av Hassan al-Bannas brödraskap och umgicks med muftin. Den andra skulle två decennier senare uppträda under marxistisk beteckning med algerisk överrock. Den ena valde dynastins väg, den andra rörelsens. I Rabat, september 1969, talade de inte längre samma språk.
Sverige anslöt sig till den ena sidan i december 1969 utan att formellt fatta beslut i frågan, bekräftade linjen om stödet till Polisario 2012 med en riksdagsmajoritet som ingen efteråt förklarat och lämnade den i januari 2026 med ett uttalande på fem meningar.
Sveriges svängning, vad den berodde på och vad priset annars hade blivit för att fortsätta stödja Västsaharas självständighetsrörelse Polisario, redogörs i morgondagens artikel.
Det som nu sker vid Ceuta är inte migrationspolitik. Det är en förhandling om fosfat, fiske och suveränitet med människor som valuta. Att denna fråga blir ett svenskt slagträ i valrörelsen säger mer om den politiska kompetensen än om själva sakfrågan.
Kravet på “hela bilden” är ett rimligt krav i en svensk och inte minst europeisk politisk debatt. Kravet går bara inte att uppfylla utan att behöva gå längre tillbaka än till 2012.
Tidigare artiklar i denna serie
Ceuta – De historiska rötterna är djupa
Ceuta-krisen personligt nederlag för Pedro Sanchez
Källor
- Betänkande 2012/13:UU8; motionerna 2016/17:467, 2016/17:982, 2022/23:2172, 2023/24:1984
- FN:s säkerhetsråds resolution 2797 (31 oktober 2025)
- Utrikesdepartementets uttalande, 19 januari 2026
- Gemensamt uttalande från sju organisationer, 2 februari 2026
- ABF:s förteckning (arkiverad 8 februari 1997); IUSY-resolution 1996
- CIA-dokument och Foreign Relations of the United States om sovjetiska avtal 1978
- Allal al-Fassis presskonferens och kartan i Al Alam, 5 juli 1956
- Forskningslitteratur om Arslan, al-Fassi och LyazidiIshaq Musa al-Husseini, al-Ikhwān al-Muslimūn (1952)Gerhard Höpp (red.), Mufti-PapiereDavid Stenner, artiklar och bok (2016/2019)
- Daho Djerbal (red.), L’armée de libération du Maghreb
- Hasnaa Mohammed Daouds arkivgenomgång (2019)
Johan Westerholm
