Samtidigt som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson nu givit Liberalerna en tydlig tidsfrist på sig att nå över 3,5 procent går den tidigare partiledaren Lars Leijonborg (L) ut och menar att han hoppas på ett “defining moment” som kommer vända valrörelsen till partiets favör. En önskan som, på objektiva rekvisit, är att önska för mycket. Det finns inga exempel i valforskningen på att något sådant hänt tidigare.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gav under helgen Liberalerna en tydlig tidsfrist på sig att nå över 3,5 procent senast tio dagar innan valet. Som kommentar gick den tidigare partiledaren Lars Leijonborg (L) ut och menar att han tror och hoppas på ett “defining moment” som kommer vända valrörelsen till partiets favör. Motsvarande det som skedde i valrörelsen 2010 där en klar Alliansseger vändes till att resultera i en knapp valförlust men där Alliansen (regeringen Reinfeldt II) kunde sitta kvar med stöd av Miljöpartiet.

När Emelie Holmquist i september 2010 publicerade blogginlägget “Sveket” på sin blogg “Klamydiabrevet” om sin utförsäkrade mamma Annica Holmquist visste hon inte att hon var på väg att sätta press på en sittande regering bara dagar före valet. Inlägget spreds via Facebook, länkades av hundratals bloggar på ett dygn och tvingade till slut statsminister Fredrik Reinfeldt att bemöta det direkt i SVT:s slutdebatt. De rödgröna spurtade i mätningarna, och det som sett ut som en trygg Alliansseger slutade i stället med att regeringen förlorade sin egen majoritet.

Historien har blivit något av en referenspunkt i svensk valanalys. Beviset på att en enskild berättelse, rätt spridd vid rätt tidpunkt kan rubba en hel valrörelse i sista stund. Frågan är om Liberalerna kan hoppas på en motsvarighet nu, tre veckor före valet den 13 september.

Ett parti som riskerar sin existens

Läget är svårare än något som Alliansen eller Tidöpartierna tidigare tampats med i ett Liberal-sammanhang. Partiet har under sommaren och hösten legat kvar kring 1,9–2,1 procent i mätning efter mätning. Långt under fyraprocentsspärren och utan tecken på rörelse uppåt. Det handlar inte om att knapra in ett underläge mot ett annat parti, utan om att partiet riskerar att helt försvinna ur riksdagen och ta sina cirka 16 mandat med sig i fallet.

Beräkningar som cirkulerat i höst visar att en sådan utveckling skulle kunna ge oppositionen en klar egen majoritet. Inte för att väljarkåren i stort svänger kraftigt, utan för att Liberalernas röster helt enkelt faller bort ur mandatfördelningen.

Blockgapet i sig varierar kraftigt mellan instituten, från dryga 3,7 procentenheter hos Demoskop till hela 10 hos Verian men den gemensamma nämnaren är att Tidösidan ligger under, och att Liberalernas kris är en starkt bidragande orsak i flera av beräkningarna.

Demoskops mätmetoder saknar dock vetenskapligt stöd.

Varför “Klamydiabrevet” är fel jämförelse

Just här ligger den första svagheten i tanken om ett “defining moment” à la 2010. Som kan provocera fram den ketchupeffekt som den tidigare partiledaren Lars Leijonborg tror på.

Det som hände med Klamydiabrevet var inte i första hand en förändring i det ideologiska styrkeförhållandet mellan blocken. Det var en enskild, emotionellt laddad berättelse som satte fingret på en redan existerande sakfråga (utförsäkringarna) och tvingade en sittande statsminister att svara defensivt inför öppen ridå. Effekten var påtaglig, men den ägde rum inom ramen för ett val som redan var relativt jämnt och där Alliansen ändå gick segrande ur striden med drygt fem procentenheters marginal i röstandelar.

Liberalernas problem är ett annat slags problem. Det är inte primärt en berättelse som saknas. Det är förtroende, en tydlig profil och ett väljarunderlag som under lång tid vandrat vidare till Centerpartiet och andra alternativ.

Ett enskilt genombrott i medierna, hur skickligt konstruerat eller hur känslomässigt starkt det än må vara, adresserar inte varför väljare som identifierar sig som borgerliga men inte vill stödja Tidösamarbetet i dag har gott om andra hem att gå till.

Tidsfönstret är objektivt sett stängt

Även om en analys bortser från den skillnaden återstår ett rent tidsmässigt problem. Valdagen är den 13 september. Förtidsröstningen inleds redan den 26 augusti, det vill säga redan imorgon och en betydande andel väljare röstar traditionellt innan den sista veckan ens har börjat.

Den marginal som fanns 2010, då debatten kunde eskalera under de allra sista dagarna och ändå hinna sätta avtryck på valdagsröstningen är i praktiken redan halverad innan Liberalernas eventuella “moment” ens skulle hinna formuleras, spridas och tränga in hos väljarna.

Här finns dessutom ett viktigt forskningsmässigt tillägg till själva 2010-narrativet. Valforskare som studerat opinionsförskjutningarna under den mandatperioden har pekat på att den avgörande rörelsen i opinionen redan var etablerad långt före valrörelsens slutskede. Att de sista veckornas dramatik snarare kapade toppen av ett redan säkrat övertag än att det vände valet i grunden.

Om den tolkningen stämmer även i ett bredare perspektiv är föreställningen att ett enda genombrott under de sista veckorna kan rädda ett parti från fyraprocentsspärren i grunden överdriven redan i sitt eget ursprungsexempel.

Liberalerna må behöva sin egen version av Klamydiabrevet om partiet ska ha en chans att ta sig över spärren. Men skillnaden mot 2010 är dubbel.

Dels handlar det inte om en marginal på några procentenheter mellan block utan om att lyfta ett parti från under två procent till över fyra, en betydligt större rörelse än vad en enskild nyhetscykel historiskt förmått åstadkomma, dels är tidsfönstret med förtidsröstning som redan är i gång innan valrörelsens slutspurt ens hunnit börja i praktiken för smalt för att en sen händelse ska hinna få det genomslag som skulle krävas.

Om något dramatiskt ska hända för Liberalerna måste det, om historien ska ge någon vägledning alls, redan ha börjat röra sig under ytan och inte vänta på att utlösas i sista stund. Och någon sådan rörelse i Liberalernas riktning finns det inga tecken på i dagsläget.

Den enda rörelse som finns är att partiet parkerat sig runt två procent i opinionsundersökningarna. Att stå parkerad är ingen rörelse.