Almedalen – En orgie i valfläsk
Valrörelsen präglade hela Almedalsveckan vilket inte är förvånande med tanke på tidpunkten. Det som däremot är mer anmärkningsvärt är hur många av vallöftena gränsar till ren överbudspolitik. I de fall som de finansieringstekniska lösningarna redovisades av partierna innebar det profetior om att lösningar som inte visat sig fungera gör en återkomst i samhällsekonomin samtidigt som stora kostnader kommer att vältras över på låginkomsttagarna.
Valrörelsen präglade hela Almedalsveckan, vilket inte är förvånande med tanke på tidpunkten. Det som däremot är mer anmärkningsvärt är hur många av vallöftena gränsar till ren överbudspolitik. Miljöpartiets Daniel Helldén utlovade en generell arbetstidsförkortning, samtidigt som andra partier kommunicerade omfattande pensionstillskott och höjda barnbidrag, ofta med skilda tekniska lösningar för finansieringen.
Frågan är om det räcker för partierna att hänvisa till framtida regeringsförhandlingar när notan ska betalas. Flera av förslagen kan svårligen genomföras utan omfattande skattehöjningar eller att andra budgetposter stryks.
Låginkomsttagarna finansierar arbetstidsförkortningen
Miljöpartiets förslag om en arbetstidsförkortning på fem timmar i veckan beräknas kosta omkring 50 miljarder kronor per år bara för Sveriges kommuner och regioner. Denna ökning av de offentliga kostnaderna är i form av ökade lönekostnader men under förutsättning att det går att rekrytera personal som täcker upp de förlorade arbetstimmarna. Om så inte sker riskerar kostnaden bli betydligt högre genom den löneglidning som provoceras fram
För att finansiera reformen skulle kommuner och regioner behöva höja skatten med 1:70 per intjänad hundralapp. Det innebär att reformen, som drivs av Miljöpartiet med stöd av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, i praktiken till stor del finansieras av låginkomsttagare – om inte staten i stället går in med riktade statsbidrag.
Kristdemokraternas löfte om höjda barnbidrag är av liknande storleksordning. En höjning av det allmänna barnbidraget till 2 000 kronor per barn och månad beräknas kosta omkring 16,5 miljarder kronor per år.
Reformerna av pensionerna kommer att kräva att de bereds av pensionsgruppen som når koncensus i frågan. Pensionsgruppen är en tvärpolitisk grupp som eftersträvar koncensus i syfte att ha en stabil politik för pensionerna. Vänsterpartiets tekniska lösning, som den kommunicerades, bygger på det gamla “pay as you go” – systemet, en lösning som det i övrigt råder koncensus över att överge då den skapat instabilitet samt stora kostnader som belastat kollektivet.
Ifrågasatt reformutrymme
Dessa kostnader måste ställas mot det reformutrymme som finns under nästa mandatperiod och här går bedömningarna isär. Finanspolitiska rådet bedömer utrymmet för ofinansierade reformer till nära noll kronor, medan Konjunkturinstitutet bedömer det till cirka 95 miljarder kronor för hela mandatperioden, motsvarande ungefär 24 miljarder kronor per år.
Frågan om Sverige i stället kan låna till reformerna är svårare att besvara entydigt.
Riksgälden konstaterade i ett pressmeddelande i slutet av maj i år att statsskulden fortsätter att stiga, om än från en låg nivå. Myndighetens prognos pekar på ett underskott på 196 miljarder kronor i år och 208 miljarder kronor 2027, samtidigt som tillväxtprognosen sänks till 1,9 procent i år, ned från tidigare 2,7 procent. Riksgälden förklarar det ökade lånebehovet med nya finanspolitiska åtgärder, högre nettoutlåning samt negativa effekter av kriget i Mellanöstern på svensk ekonomi.
Enligt Riksgäldens prognos väntas statsskulden öka till 1 633 miljarder kronor vid slutet av 2027, jämfört med 1 244 miljarder kronor vid slutet av 2025.
EU:s regelverk som ram
EU har gemensamma regler för medlemsländernas offentliga finanser genom Stabilitets- och tillväxtpakten, som i huvudsak innehåller två krav: det årliga budgetunderskottet får inte överstiga 3 procent av BNP, och den offentliga skulden får inte överstiga 60 procent av BNP. Bryter ett land mot gränserna kan EU inleda sitt tvingande åtgärdsprogram vid alltför stora underskott vilket innebär krav på åtgärder för att rätta till situationen. Efter pandemin och energikrisen har dock regelverket setts över för att ge medlemsländerna en mer skräddarsydd och realistisk tidsplan för skuldsanering.
Sverige närmar sig med andra ord underskottstaket för närvarande vilket är allvarligt men trots den ökade upplåningen klarar Sverige EU:s budgetregler med god marginal.
Det finansiella sparandet i den offentliga förvaltningen visade ett underskott på 1,3 procent av BNP under 2025. Konjunkturinstitutet och Statskontoret prognostiserar att underskottet ökar till omkring 2,5 procent av BNP under 2026, vilket främst förklaras av den svaga konjunkturen, omfattande försvarssatsningar och genomförda skattesänkningar. Nivån ligger dock fortfarande klart under EU:s gräns på 3 procent.
Sveriges samlade offentliga skuld (den så kallade Maastrichtskulden, som omfattar både staten och kommunsektorn) beräknas ligga på omkring 35 procent av BNP – ungefär hälften av EU:s tillåtna maxgräns på 60 procent, vilket placerar Sverige bland de minst skuldsatta länderna inom unionen.
Den tillfälligt höga upplåningstakten som Riksgälden redovisat förklaras främst av tre faktorer: en utdragen lågkonjunktur som dämpat skatteintäkterna, stora lånefinansierade militära satsningar inklusive stöd till Ukraina, samt högre statliga ränteutgifter till följd av det tidigare höga ränteläget.
Sammantaget innebär det starka finanspolitiska ramverket och flera år av tidigare överskott att Sverige har en betydande buffert, vilket gör att den senaste tidens ökade upplåning sker från en historiskt låg skuldnivå.
Men även om regelverket skulle kunna medge att hela eller delar av partiernas utlovade reformer kan finansieras så tuggar Sverige på gränserna för vad som är möjligt samtidigt som vissa reformer, som arbetstidsförkortningen, med viss sannolikhet kommer att behöva vältras över på de med lägst inkomster via kommunal- och regionskatten.
Johan Westerholm
