Irans regim lånar offrens ansikten för en dag
Irans regims hybridkrigföring mot väst har många ansikten. Opinionspåverkan nyhetsformatet är en av de mer effektiva metoderna att bryta ner motståndet. Särskilt om det sker genom ombud eller proxy. Frågan är hela tiden vem som håller i berättelsen och skapat bilden om det inträffade. Samt vad den berättelsen lämnar utanför bilden. I detta fall historien om vad som egentligen är de iranska judarna öde och baneman.
Ett reportage på mediesidan Gad World berättar om hur Israels bomber förstörde en synagoga i Teheran under påsken och hur Irans judar drabbas av kriget. Synagogan förstördes förvisso. Men berättelsen om den föddes i regimens egna nyhetsbyråer, förmedlades och drevs av en parlamentsledamot som hyllar attackerna mot Israel och osynliggör att det är den iranska staten själv som sedan revolutionen har krympt sitt judiska samhälle från nästan hundrafemtiotusen till några tusen.
Det är den som bränt ner huset som nu står vid ruinerna och håller griftetal.
Bilden är omsorgsfullt komponerad. En sextiofemårig man vid namn Asef går till synagogan Rafi’Nia i hjärtat av Teheran för att fira pesach medan de amerikansk-israeliska bombningarna intensifieras. Persiska mattor, mintgröna gardiner, dämpat ljus. Morgonen därpå ligger huset i ruiner efter ett israeliskt flyganfall. Församlingen gräver fram tre torarullar ur betongen. Israel kallar det “collateral damage”.
Att synagogan förstördes är belagt, det bekräftades den sjunde april 2026 av flera stora arabiska nyhetsmedier. Den internationella nyhetsbyrån Reuters vidareförmedlade uppgiften. Frågan är inte om huset föll.
Frågan är vem som håller i berättelsen och skapat bilden om det inträffade. Samt vad den berättelsen lämnar utanför bilden.
Källan är regimen
Det som inte gjorts av någon media med Gad Worlds nyhetsartikel och skapade narrativ är att det är fullt möjligt att följa uppgifterna som görs gällande som sanningar bakåt. Då utkristalliseras en annan bild. En annan historia.
De arabiska mediernas rapporter går inte tillbaka till en oberoende observatör på plats utan till den regimkontrollerade byrån Mehr som först meddelade att Rafi’Nia totalförstörts. Därifrån spred sig berättelsen genom hela det arabiska medielandskapet – CNN Arabic, egyptiska Masrawy, saudiska Asharq al-Awsat timmarna efter anfallet. Alla med samma genomgående bildsättning, att Israel förstört ett historiskt judiskt tempel.
Det svenska reportaget i Gad World är den svenskspråkiga slutstationen för en berättelse som den iranska regimens egen propagandaapparat satte i rörelse.
Det är i sig inte konstigt att en regim rapporterar om skador på sitt eget territorium. Det anmärkningsvärda är hur väl en förstörd synagoga passar den iranska regimens behov. En stat som i fyrtiofem år klassat Israel som den mindre Satan får plötsligt möjlighet att framställa sig som beskyddare av judiskt liv. I samma ögonblick som en israelisk bomb resulterar i ett judiskt offer öppnas ett stort antal möjligheter att skapa falska narrativ.
Det arabiska centret för eurasiska studier fångade paradoxen redan 2024. Den regim som kallar Israel den mindre Satan är samma regim som hyser Mellanösterns största judiska minoritet. Frågan är bara vad den regimen har gjort med den minoriteten.
Hundrafemtiotusen blev några tusen
Reportaget i Gad World öppnar med att Irans judiska samhälle är “det största och äldsta i Mellanöstern utanför Israel.” Det första ledet är sant. Det andra döljer en katastrof.
När staten Israel grundades 1948 levde omkring hundrafemtiotusen judar i Iran, det historiska centrumet för persisk judendom med tvåtusenfemhundraåriga rötter tillbaka till det babyloniska exilet och Kyros den store. Före revolutionen 1979 hade siffran genom utvandring sjunkit till mellan åttio- och hundratusen. I dag återstår, enligt World Jewish Congress och judiska människorättsorganisationer, någonstans mellan fem- och tiotusen.
Ett av mänsklighetens äldsta kontinuerliga samhällen har krympt till en bråkdel.
Nedgången skedde inte av sig själv och den skedde inte på grund av Israel – den skedde på grund av regimen i Teheran. Månaderna efter revolutionen avrättades Habib Elghanian, samfundets mest ansedde ledare, efter en tjugo minuter lång skenrättegång anklagad för att vara amerikansk och sionistisk spion. Hans tillgångar konfiskerades, budskapet var omöjligt att missförstå, och tusentals sålde vad de kunde till reapris och flydde.
Professor Soli Shahvar vid Haifas universitet har dokumenterat konfiskationen i två vågor. Inledningsvs örst egendomen från judar anklagade för sionism, sedan egendomen från dem som flytt – beslagtagen med deras frånvaro som förevändning, och aldrig återlämnad. Så sent som 1999 anklagades tretton judar i Teheran för spioneri för Israels räkning.
Reportaget nämner ingenting av detta. Det skildrar en levande, självklar församling, som om de tomma platserna i synagogan vore tomma bara därför att staden är öde en krigsnatt – inte därför att nittio procent av församlingen har fördrivits.
Vem är mannen i kostymen?
Reportaget låter en auktoritet uttala sig bland rasmassorna, Homayoun Sameh, presenterad som parlamentsledamot och ordförande för Irans judiska förening. Sameh fördömer attacken och kallar den ett uttryck för bristande respekt för judisk tro. Han framställs som församlingens företrädare. Men han är något annat.
Sameh innehar sedan 2020 den plats i Irans parlament som konstitutionen reserverar för den judiska minoriteten och vad han gör med den platsen är väldokumenterat. I april 2024 hyllade han öppet Irans robotattack mot Israel och gratulerade “den iranska nationen till denna stora seger.” Han deltar i de årliga al-Quds-marscherna mot Israel, och regimkritiker har länge beskrivit honom som ett dekorativt element på den iranska statens fasad.
En påfågel. En regimlojal åsiktsposör.
I december 2025 gjorde han något som avslöjar exakt vad judiskt liv under regimen innebär. Efter att judiska iranier gillat och kommenterat israeliskt innehåll på sociala medier kallades Sameh till säkerhetstjänsten – varpå han i ett öppet brev uppmanade sin egen församling att radera alla “känsliga eller misstolkningsbara” kommentarer och likes samt att sluta följa sionistiska sidor. Det är en judisk parlamentsledamot som förmedlar regimens övervakning till de judar han påstås företräda. Det är denne man reportaget lyfter fram som den sörjande rösten vid synagogans ruiner.
De kvarvarande iranska judarna är, vilketJerusalem Post konstaterat i flera reportage, i praktiken gisslan för regimens syften. Iranska judars säkerhet är villkorad av demonstrativ lojalitet mot en stat fientlig mot deras trosfränder på andra sidan gränsen. Varje “like” eller gillandemarkering och varje kommentar vägs mot risken att anklagas för spioneri. En anklagelse vars konsekvenser kan sträcka sig till tortyr och avrättning. När en sådan befolknings officiella röst fördömer Israel och prisar regimens attacker, är det inte ett fritt vittnesmål.
Det är en överlevnadsstrategi påtvingad av hot.
Blodsförtalet som återkommer
Våldet under påsken har ett historiskt eko. Den 27 mars 1839 – medan Mashhads judar förberedde pesach – utbröt Allahdad: en mobb, uppeldad av ett blodsförtal, brände synagogan, mördade mellan trettio och fyrtio människor och rövade bort barn. De nära tvåtusenfyrahundra överlevande tvångskonverterades till islam och tvingades leva som kryptojudar i över ett sekel. Ett andra blodsförtal drabbade samma samhälle 1946.
Mönstret är regionalt. I Bagdad, i vakuumet efter den pronazistiska Rashid Ali-kuppens fall mördades under pogromen al-Farhud (1–2 juni 1941) mellan hundraåttio och flera hundra judar. Över tusen judiska hem och fyrahundra affärer plundrades. Bagdads judiska minoritet, då en tredjedel av stadens invånare, hade vid sjuttiotalets mitt reducerats till några hundra personer. Farhud och Allahdad är inte samma händelse, men samma historia.
Hur uråldriga judiska samhällen i den muslimska världen, ofta äldre än islam självt systematiskt eliminerades. Eller förintades.
Poängen är inte att europeiska judars öde är arabvärldens eller Irans problem. Poängen är den motsatta. De judar reportaget skildrar är inte inflyttade främlingar, utan rester av ett av mänsklighetens äldsta samhällen. Ett samhälle den regim de nu lever under systematiskt har brutit ned.
En berättelse som inte rymmer sina egna offer
Varför skrivs då reportaget som det skrivs? Inte av illvilja, och inte av bristande hantverk. Stefanie Glinski som skrivit reportaget är en meriterad krigskorrespondent, och det hon beskriver har hon sannolikt sett med egna ögon. Rapportering inifrån en diktatur i krig sker dessutom under källtryck som formar varje mening.
Reportaget är trovärdigt som ögonvittnesskildring. Det är som tolkningsram Gad World är blind.
En korrespondent kan rapportera sanningsenligt om ett hus i spillror och ändå vara oförmögen att se att församlingen i huset är resterna av ett samhälle som inte eliminerats av israeliska bomber utan av regimen som styr gatan utanför.
Det som ryms i berättelsen är en enkel ekvation. Judar blir till Israel blir till sionism och slutar med att bli förtryckare. När den ekvationen väl är satt blir de judar som själva är offer för arabstater, i det här fallet för den iranska regimen osynliga därför att de inte passar in. En förföljd iransk jude vars bönehus eller synagoga förstörs kan bara komma till liv i berättelsen om han infogas som ett offer för Israel. Att han och hans samfund i fyrtiofem år varit offer för Teherans repressiva regim försvinner därför att det inte går att foga in.
Det är samma mekanism som i decennier osynliggjorde de åtta- eller niohundratusen judar som fördrevs från arabvärlden efter 1948. Bland annat tömdes Västbanken helt på judar. En fördrivning större än den palestinska men utan eget FN-organ, utan generationsärvd flyktingstatus, utan resolutioner. Skillnaden är bara riktningen, här används inte tystnaden för att dölja fördrivningen utan en enskild israelisk bomb används för att dölja fördrivarens identitet.
Att sörja en förstörd synagoga är rätt och rimligt. Men den som sörjer bör veta vem som faktiskt tömde bönebänkarna.
Israel betecknar det förstörda huset som collateral damage. Och den verkliga skadan i Iran är inte en byggnad. Det är ett helt folk som drabbats av avrättningarna, konfiskationerna och en stat som gjorde ett samhälle på hundrafemtiotusen till några tusen. Israels flygplan tog huset klockan fyra på morgonen.
Den iranska regimen förintade medvetet och uppsåtligen det judiska folkets identitet långsamt under fyra decennier och lånar nu i skuggan av kriget offrens ansikte för en dag.
Källor
- Reportaget: “Synagoga bombad under högtiden – Irans judar drabbas av Israels krig”, Stefanie Glinski och Mohammad Mohsenifar, gadworld.se, 9 juni 2026 (betalvägg).
- Asharq al-Awsat, 8 april 2026 – iransk statlig byrå Mehr uppger att Rafi’Nia totalförstördes; vidareförmedlat av Reuters. aawsat.com
- CNN Arabic och Masrawy, 7–8 april 2026 – “iranska statliga medier” som ursprungskälla; ca 8 000–10 000 judar kvar i Iran. arabic.cnn.com
- Center för arabiska eurasiska studier, 2024 – paradoxen “mindre Satan”/största judiska minoriteten; från 100 000 till några tusen; spionanklagelserna 1999. eurasiaar.org
- Ynetnews, 15 april 2024 – Homayoun Sameh hyllar Irans attack mot Israel, “stor seger”. ynetnews.com
- Iran International, 5 januari 2026 – Sameh kallad till säkerhetstjänsten; uppmanar judar radera likes på israeliskt innehåll. iranintl.com
- IranWire, 18 mars 2022 – Sameh beskriven som “dekorativt element” på regimens fasad; samfundet krympt till en tiondel sedan 1979. iranwire.com
- World Jewish Congress, “Legacy of Jews in the MENA – Iran”; Wikipedia, “Exodus of Iranian Jews” – befolkningssiffror, Elghanian, konfiskation. en.wikipedia.org/wiki/Exodus_of_Iranian_Jews
- Allahdad 1839 (Center for Israel Education) och Farhud 1941 (U.S. Holocaust Memorial Museum) – tvångskonversion och pogrom under pesach. israeled.org/allahdad-forced-conversion
Islamismen i Sverige
Muslimska Brödraskapet – Islamismen i Sverige (Greycat Publishing 2020) gjordes tillgänglig fritt för nedladdning genom gåvor från läsare som delfinansierade utköpet från förlaget. Det är min och Ledarsidornas gåva till valrörelsen. Du kan ladda ner textfilen eller ljudboken här.
Islamism, eller politisk islam oavsett om det är sunni eller shia, är i allra högsta grad ett hot mot svensk demokrati. Denna kraft sover inte och har inte givit upp vilket reportaget i Gad World är ett exempel på. Det finns även andra svenska medier som fungerar som ombud och som fått stort genomslag i svensk opinion.
Det är dock fortfarande en förlustaffär för mig, det saknas fortfarande runt 20 000 kronor för att bli en gå runt varför jag gärna tar emot sponsring eller gåvor. Scanna koden nedan eller som märkt “Gåva” (Skattemyndigheten blir sura på mig annars) till Swish till 0701 73 22 60.
Johan Westerholm
