När värdegrunden kolliderar med grundlagen
Justitieombudsmannen kritiserade en förskolerektor i Kalmar för organiseringen av ett Pride-tåg för förskolebarn. På ytan är beslutet smalt men i själva verket vilar hela JO:s kritik på en av våra viktigaste grundlagsreglerade friheter. En absolut frihet som inte kan lagstiftas bort i vanlig lag.
Justitieombudsmannen, genom ChefsJO Erik Nymansson kritiserar i ett beslut den 24 juni 2026 en rektor i Kalmar kommun för att en förskola genomförde ett så kallat Pridetåg. Tåget organiserades på ett sådant sätt som kunde ge vårdnadshavare intrycket att barnen tvingades delta i en meningsyttring.
Beslutet är på ytan ett smalt förvaltningsrättsligt avgörande om en enskild aktivitet på en förskolegård. Men det belyser något större. Den strukturella spänning mellan det allmännas uppdrag att fostra medborgare till vissa värderingar vilket är en form av positiv frihet å ena sidan och grundlagens skydd för individens rätt att slippa tvingas ge till känna en åskådning, en negativ frihet, å den andra. Den spänningen försvinner inte med tydligare information till föräldrarna.
Den är inbyggd i uppdraget självt.
Vad var det som hände?
En förskola i Kalmar anordnade i september 2025 en temavecka om Pride med regnbågsflaggor vid grindarna, pysselaktiviteter och ett gemensamt “pridetåg” på gården där barn och pedagoger gick en runda till musik. En vårdnadshavare, vars son gick femte året i förskolan, hade vid upprepade tillfällen protesterat mot att hans barn involverades i vad han uppfattade som en politisk manifestation. Vårdnadshavaren anmälde förskolan till JO.
ChefsJO konstaterar att barnen inte kan anses ha nått en ålder där de har någon egentlig egen mening i de frågor förskolan lyfte. Att deltagandet formellt var “frivilligt” spelar därför mindre roll och eftersom det inte heller krävdes samtycke från vårdnadshavarna samt att det är rimligt att anta att föräldrar ogärna vill sticka ut genom att neka sitt barn deltagande anser chefsJO att barnen “får anses ha tvingats att delta”.
Eftersom förskolan aldrig klargjorde att aktiviteten trots sin utformning som demonstration inte var avsedd som en meningsyttring kan rektorn inte undgå kritik enligt JO.
Den rättsliga kärnan
Bestämmelsen Nymansson utgår från är en av de minst kommenterade men principiellt tyngsta i den svenska rättighetskatalogen. Ingen får av det allmänna tvingas ge till känna sin åskådning och ingen får tvingas delta i en sammankomst för opinionsbildning, en demonstration eller annan meningsyttring.
Detta är formulerat som ett absolut förbud till skillnad från de flesta andra fri- och rättigheter i andra kapitlet i Regeringsformen (RF) och kan inte inskränkas genom vanlig lag. Här finns ingen proportionalitetsavvägning att göra. Antingen tvingar staten någon att delta i en meningsyttring, eller så gör den det inte.
Det är denna konstruktion som gör fallet intressant utöver sitt sakinnehåll. Bestämmelsen skyddar inte en viss åsikt eller värdering. Den skyddar rätten att förhålla sig tyst och att inte behöva ta ställning alls.
Två sorters frihet
Idéhistorikern och den politiska teoretikern Isaiah Berlins (1909-1997) klassiska distinktion mellan negativ och positiv frihet ger ett användbart raster för att förstå varför fallet är svårt snarare än trivialt.
- Negativ frihet är frånvaron av yttre tvång – friheten från något. Det är den frihet 2 kap. 2 § RF reglerar. Medborgaren ska lämnas i fred från statens försök att pressa fram bekännelser, deltagande eller lojalitetsyttringar. Den kräver ingenting positivt av staten annat än att den avstår.
- Positiv frihet är däremot friheten till något. Det är förmågan och möjligheten att förverkliga sig själv, utöva sitt förnuft och delta i det gemensamma samhällslivet. Det är denna frihetsform som ligger till grund för hela idén om en läroplansstyrd värdegrundsfostran.
Barn ska enligt skollagen och läroplanen “förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna”, utveckla “empati och omtanke om andra” och läras om “alla människors lika värde”. Detta är ett bildningsprojekt i Berlins mening – staten ska aktivt forma medborgare som kan och vill delta i ett demokratiskt samhälle byggt på vissa värden.
Problemet som Berlin själv varnade för är att positiv frihet i sin mest ambitiösa form har en inbyggd risk att glida över i förmyndarskap. Den som vet vad som är den “sanna” eller “högre” friheten kan rättfärdiga tvång i frihetens eget namn. Staten kan tvinga någon att bli fri för att låna Rousseaus formulering. Värdegrundsuppdraget i förskolan är i sig legitimt och lagstadgat.
Men när det organiseras som ett gemensamt, synligt och kollektivt deltagande förvandlas ett bildningsuppdrag till något som liknar en performativ bekännelseakt (handlingar som utförs enbart för att upprätthålla en fasad, signalera dygd eller förbättra sin image snarare än för att skapa verklig förändring). Och just den akten är det som den negativa friheten i den svenska Regeringsformen är konstruerad för att skydda mot.
Varför “frivillighet” inte löser problemet
Utbildningsförvaltningen i Kalmar försvarade sig med att deltagandet var frivilligt och att alternativa aktiviteter fanns på gården. ChefsJO avfärdar det argumentet på två självständiga grunder. Båda är värda att lyfta fram eftersom de pekar på gränserna för vad som formellt kan kallas frivilligt i en positiv frihetslogik.
Den första är kognitiv. Småbarn saknar den urskillningsförmåga som krävs för att ett samtycke ska vara meningsfullt i grundlagens mening. Om “frihet till” (positiv frihet) förutsätter en förmåga att förstå och välja mellan alternativ brister den förutsättningen helt hos ett femårigt barn i frågor om identitetspolitik och mänskliga rättigheters räckvidd. Det gör att frivillighetsargumentet, som annars är precis den mekanism genom vilken positiv och negativ frihet normalt förenas (staten erbjuder, individen väljer) kollapsar.
Den andra är social. ChefsJO pekar på att vårdnadshavare, även om barnens formella deltagande inte var kopplat till föräldrarnas samtycke, rimligen ogärna vill “skilja ut sig från mängden” genom att aktivt neka. Detta är ett konformitetstryck som gör den nominella valfriheten teoretisk snarare än reell. Ett mönster som är välkänt från annan forskning om grupptryck och som här får staten indirekt att utnyttja en social mekanism för att uppnå ett i grunden kollektivt deltagande.
Det olösliga dilemmat – Även samtycke är problematiskt
Det mest tankeväckande i beslutet är kanske inte kritiken mot förskolan utan ChefsJOs avslutande konstaterande. Att inhämta uttryckligt samtycke från vårdnadshavarna löser inte problemet, det flyttar det bara. Att fråga en förälder “vill du att ditt barn deltar i pridetåget?” tvingar föräldern att offentligt ta ställning i en politisk fråga gentemot en myndighet vilket i sig är precis den typ av intrång i åskådningsfriheten som RF skyddar mot (rätten att slippa ge till känna sin åskådning).
Här refererar ChefsJO till ett avgörande i Regeringsrättens (numera Högsta förvaltningsdomstolens).
Det är en elegant men samtidigt obekväm slutsats. Den negativa friheten kan inte fullt ut tillgodoses genom procedurella lösningar som mer information, tydligare frivillighet eller inhämtat samtycke. Så länge en aktivitet objektivt sett kan uppfattas som en demonstration eller meningsyttring uppstår ett konstitutionellt problem oavsett hur den administreras.
ChefsJOs rekommendation blir därför inte “gör det bättre” utan istället “avstå från aktiviteten”.
Konformitetstrycket är heller inte unikt för förskolegården i det aktuella fallet. Underliggande sociala mekanismer är densamma oavsett kontext. Så länge priset för att avvika är att synas, och dessutom synas negativt, spelar formell frivillighet mindre roll än det sociala trycket att följa strömmen. ChefsJO sätter ord på exakt denna dynamik när han konstaterar att vårdnadshavare “ogärna [ville] skilja ut sig från mängden” genom att neka sina barn deltagande.
Det är en påminnelse om att frivillighet på pappret och frivillighet i praktiken sällan är samma sak i en organisation – vare sig det handlar om en förskolegård eller ett kommunhus.
Vidare implikationer
Beslutet har bäring bortom just pridetåg. Varje offentlig verksamhet som vill fostra i värdegrund genom kollektiva, synliga manifestationer oavsett om det handlar om identitetspolitik, miljöfrågor, minnesdagar med politisk laddning eller annat riskerar samma konflikt. Så snart en aktivitet kan uppfattas som att deltagaren tar ställning i en fråga som är föremål för politisk oenighet, aktualiseras RF oberoende av hur god avsikten är och oberoende av om det formella deltagandet kallas frivilligt.
Det centrala är distinktionen mellan att undervisa om värden, vilket är tillåtet och till och med lagstadgat, och att låta barn (eller vuxna) manifestera värden inför andra genom en synlig, kollektiv, symbolladdad handling. Den förra är kunskapsförmedling. Den senare är en meningsyttring. När staten organiserar menigsyttringen, oavsett god vilja, riskerar den att tvinga fram just den bekännelse eller påtvingade åsikt som grundlagen förbjuder.
Berlins varning om den positiva frihetens självrättfärdigande logik, att den som vet vad som är gott för samhället kan glida in i att tvinga fram bekännelser i det godas namn är sällan så konkret illustrerad som i bilden av femåringar som viftar med regnbågsflaggor på en förskolegård medan en förälder vid sidan om ser sin grundlagsskyddade rätt att slippa ta ställning eroderas.
Aktivitet för aktivitet.
Extramaterial
JO:s beslut juni 2026-06-24
Johan Westerholm
