När fotbollens korruption diskuteras handlar det oftast om det som går att åtala. Mutade domare, riggade matcher, svarta pengar i en agents handbagage eller annat direkt juridiskt klandervärt. Detta är en bister verklighet inte minst genom den gängkriminella infiltrationen av agentmarknaden. Men det är också den enklaste formen av korruption att peka ut eftersom den bryter mot en lag eller ett regelverk. Den mjuka korruptionen är svårare att hantera på alla nivåer. Och svårare att formulera.

Korruptionen inom civilsamhället och idrottsrörelsen präglas av det som kallas för mjuk korruption. En korruption som är svår att adressera då förutsättningarna för den utvecklats av organisationerna själva. Utanför vad som är möjligt att adressera med juridiska prövningar. Ledarsidorna inleder en artikelserie om tre artiklar för att beskriva mekanismerna som är dom samma. Oavsett om det är den internationella elitfotbollen eller den lokala studiecirkeln som är föremålet för granskning.

Tydligast men samtidigt svårast är idrottens mjuka korruption. Beslut som aldrig bryter mot någon regel är svårare att komma åt eftersom reglerna är skrivna av samma krets som gynnas av dem. Intressekonflikter som är formellt tillåtna. Institutioner som blivit så kommersiellt oumbärliga att ingen extern aktör längre kan ställa dem till svars är skyddade av vad som i den ekonomiska litteraturen om statskontrollerade bolag kallas en mjuk budgetrestriktion. Någon räddar dem alltid, eftersom kostnaden för att låta dem falla anses större än kostnaden för att blunda.

Denna logik, formulerad av ekonomen János Kornai för att förklara varför socialistiska och statskontrollerade företag aldrig behövde ta konsekvenserna av egna beslut går att applicera rakt av på idrottens globala styrande organ.

Internationella fotbollsförbundet FIFA och Internationella olympiska kommittén IOC för att ta två tydliga exempel agerar utifrån vetskapen att ingen kan tvinga fram ansvarsutkrävande eftersom hela systemet, TV-avtal, sponsorer och regeringar som vill stå värd för mästerskap, är beroende av att institutionen som sådan fortsätter fungera. Det är en mjuk budgetrestriktion applicerad på styrning istället för finansiering och den är själva grogrunden för mjuk korruption.

FIFA som läroboksexempel

Sommaren 2026 borde ha varit Gianni Infantinos triumf. VM i USA, Mexiko och Kanada blev en ekonomisk framgång utan motstycke. Med 48 lag intäkter på tolv miljarder dollar. Istället briserade en konflikt. Infantino ville sälja upp till 20 procent av ett nybildat dotterbolag tänkt att kontrollera VM-relaterade kommersiella rättigheter till externa investerare. Det europeiska förbundet UEFA gick ut med ovanligt skarp kritik och kallade affären skum och otydlig samt pekade på att Infantino brutit mot sina egna vallöften från 2015 om transparens.

Inget av detta är olagligt och det är precis poängen. Ett beslut förhandlat i slutna processer, som gynnar en liten krets kring ledningen men som formellt ligger inom ramen för vad en FIFA-president får göra.

Samtidigt förstärktes bilden av hur informell påverkan fungerar utan att någon regel bryts. Under VM drog FIFA tillbaka en avstängning av den amerikanske anfallaren Folarin Balogun, sedan USA:s president Donald Trump enligt flera medieuppgifter ringt Infantino och bett om en “översyn” av beslutet. Månaderna innan hade Infantino instiftat ett specialtillverkat “FIFA Peace Prize” och delat ut det till Trump. Amerikanska kongressledamöter har krävt att Infantino förklarar FIFA:s koppling till Trump-administrationen, med fokus på investmentbolaget Thrive Capital och Joshua Kushner, bror till presidentens svärson Jared Kushner.

Tillsammans utgör detta några axplock av hur mjuk korruption ser ut i praktiken. Gåvor som inte är gåvor och beslut som alltid går att motivera enskilt var för sig.

“Involuntary sportswashing”

Sportswashing är sedan tidigare etablerat för hur auktoritära regimer använder stora evenemang — Ryssland 2018, Qatar 2022 för att tvätta sitt rykte. VM 2026 i fotboll har gett upphov till en mer sofistikerad variant, formulerad i internationell forskning under våren: involuntary sportswashing, ofrivillig sportswashing.

Tanken är att FIFA inte aktivt valt att tvätta Trump-administrationens image på det sätt en Gulfstat medvetet köper en klubb för att förbättra sitt anseende. Istället har en serie var för sig rationella institutionella beslut tillsammans producerat samma resultat.

Skyddsmekanismerna som skulle satt upp motstånd har kortslutits eftersom VM i fotboll blivit “too big to fail”. Att dra sig ur eller stoppa ett VM vore inte bara ett politiskt ställningstagande utan en ekonomisk självskada.

Begreppet flyttar frågan om “vem är boven”. En organisation kan bli fången i andras agendor utan att någon enskild aktör fattat ett ont uppsåtligt beslut. Det är själva definitionen av mjuk korruption. Inget att peka ut, bara ett system som glidit iväg.

IOC har brottats med samma intressekonflikter i decennier och är på många sätt förebilden. Värdstadsval har historiskt byggt på personliga relationer och informella nätverk mellan bud-kommittéer och enskilda ledamöter snarare än öppen konkurrens. Gästfrihet och personliga kontakter har dokumenterat vägt tyngre än officiella kriterier.

IOC:s beroende av ett fåtal stora sponsorer skapar en strukturell intressekonflikt mellan kommersiella hänsyn och etiska överväganden Samma inre spänning som präglar FIFA. Historiskt har sponsorer som hotat dra sig ur visat sig vara en effektivare broms än både FIFA:s och IOC:s egna etiska regelverk.

Regelverket som finns men inte gäller

Den tredje arenan för mjuk korruption är hur självständiga kapitalfonder tagit sig in i klubbfotbollen. Manchester City via Abu Dhabi, Newcastle United via Saudiarabiens PIF är exempel samt hur regelverket som skulle förhindra det, Financial Fair Play, monterats ned.

FFP infördes 2009 efter en studie som visade att över hälften av cirka 650 europeiska klubbar gick med förlust. Principen som regelverket byggde på var att klubbar skulle inte spendera väsentligt mer än de tjänade, oavsett ägarens förmögenhet. År 2026 beskrivs regelverket i praktiken som avskaffat i ursprunglig form, ersatt av tre konkurrerande system som inte alltid är konforma. Resultatet blev ett regelverk som formellt existerar men som statskapital systematiskt kan navigera runt eftersom TV-avtal och den kommersiella status superstjärnorna dessa ägare köper väger tyngre än strikt regelefterlevnad.

Till skillnad från FIFA:s variant är detta medveten sportswashing. Den mjuka korruptionen ligger i hur förbunden förhåller sig till det: reglerna finns kvar på pappret men tillämpas selektivt mot de aktörer man är kommersiellt mest beroende av.

Agentprovisionerna slog globalt rekord 2025. Hela 1,37 miljarder dollar i herrfotbollen, över 50 procent högre än rekordet från 2023. Problemet är inte i första hand storleken, utan att samma agent ofta representerar både säljande och köpande part i samma affär eller sitter tätt inpå klubbledningar man förhandlar med.

En intressekonflikt fullt tillåten inom regelverket. FIFA:s reglering från 2023 satte provisionstak men adresserar inte grundproblemet. Det råder minimal transparens kring vem som äger vilka spelarrättigheter. En marknad byggd på strukturell intressekonflikt som affärsmodell, inte som undantag.

Varför mjuk korruption är svårare att bekämpa

Den hårda korruptionen går att lagföra, eftersom den bryter mot definierade regler. Den mjuka gör per definition inte det — den kräver ingen lag att kringgå, eftersom den redan verkar inom systemets egna, självskrivna ramar.

Det gör den mer motståndskraftig, inte mindre allvarlig. En mutad domare kan stängas av och åtalas. En institution som FIFA eller OIC är strukturellt fångad av sitt eget kommersiella beroende kan bara reformeras genom att någon utanför systemet är villig att bära kostnaden för konfrontationen. Historiskt har det oftare varit sponsorer som hotat dra sig ur snarare än förbundens egna etiska regelverk som faktiskt tvingat fram förändring.

Det säger något om var makten över idrottens mjuka korruption verkligen ligger. Och varför den sällan ligger hos idrotten själv.

Nästa artikel: Det svenska perspektivet med kommunala arenabidrag och borgensåtaganden till elitklubbar, styrelsejäv mellan förbund/sponsorer/kommunpolitik samt Svensk Elitfotbolls dubbla roller.