I artikel två i serien om mjuk korruption granskas den mjuka korruptionen i Sverige inom kommunsektorn. Istället för miljardintäkter från TV-avtal handlar det om enskilda kommuners investeringsbudgetar men det är samma strukturella beroende och samma ovilja att ställa krav som går igen. Som möts med det svenskaste av alla krishanteringsmodeller: Att inte göra någonting.

Den ungerske ekonomen János Kornai logik om den mjuka budgetrestriktionen, att en institution aldrig behöver ta konsekvenserna av sina beslut eftersom någon alltid räddar den, går inte bara att applicera på FIFA och IOC. Den fungerar lika bra som beskrivning av relationen mellan svenska kommuner och i förekommande fall deras elitfotbollsklubbar. Skillnaden är skalan.

János Kornai var en ungersk nationalekonom. Han är mest känd för sin analys och kritik av planekonomin i det f.d. kommunistiska östblocket och hans forskning på området om korruption anses vara stilbildande.

Istället för miljardintäkter från TV-avtal handlar det om enskilda kommuners investeringsbudgetar men det är samma strukturella beroende och samma ovilja att ställa krav som går igen.

Jäv utan konsekvens

Hösten 2025 avslöjade SVT hur Andrea Möllerberg som bara månader tidigare hade fått avsked som generalsekreterare för Svenska Fotbollförbundet efter intern kritik i sin roll som kommunpolitiker i Upplands Väsby drev på för att kommunen skulle bevilja ett bidrag på 300 000 kronor till bolaget Ultimate Football.

Möllerberg var vid tidpunkten själv ägare till en tiondel genom sitt bolag AnMo Consult. Möllerberg är ordförande i både kultur- och fritidsnämnden och teknik- och fastighetsutskottet i kommunen. De kommunala instanser som har direkt inflytande över just den typen av bidrag. Hennes namn saknades i själva ansökan, men en mejlväxling SVT tagit del av visade att hon aktivt drev frågan gentemot både tjänstemän och kommunalråd.

En extern utredning, tillsatt efter en anonym visselblåsaranmälan, konstaterade att Möllerberg agerat jävigt i beredningen av ärendet. Men eftersom inget formellt beslut hunnit fattas fanns heller inget att riva upp. Kommunen valde istället att inte vidta några åtgärder utan hänvisade istället till hennes eget parti att hantera frågan internt. Ytterligare visselblåsningar följde under vintern, bland annat kring markarrende, utan att någonting förändrades i sak.

Exemplet med Upplands Väsby speglar den mjuka korruptionen i renodlad form på lokal nivå: Ett formellt konstaterat jävsförhållande, en dokumenterad påtryckning från en person med dubbla roller och ändå inga konsekvenser eftersom det tekniskt sett inte hann bli ett beslut att ogiltigförklara.

Systemet klarade sig undan genom en teknikalitet, inte genom att antikorruptionsmekanismerna fungerade som den skulle. Det som tillför ytterligare en dimension till Upplands Väsby-fallet är att en av huvudägarna i samma bolag är SVT:s egen fotbollsexpert och elitfotbollsdomaren Jonas Eriksson. Ägarförhållandet ger ärendet ytterligare en dimension av sammanflätade roller mellan idrott, media och kommunalpolitik som sällan synas tillsammans.

Under den period padelhallarna var som mest lukrativa investeringsobjekt var Eriksson även i samarbete med Sigtuna kommun genom bolag. Samarbetet med kommunen var helt avgörande för att få loss erforderlig markanvisning. Eriksson har varit en av profilerna i TV-serien “Draknästet” i samspelet mellan entreprenörskap och riskkapital.

Riskerna flyttas, ansvaret stannar

Den mer strukturella, och betydligt större i kronor räknat, formen av mjuk korruption i svensk fotboll handlar om hur kommuner finansierar elitklubbarnas arenor. Runt 93 procent av Europas idrottsarenor är offentligt ägda och Sverige är inget undantag. Kommunerna bär investeringsrisken medan klubbarna får nyttjanderätten.

Timbro har i rapporten “Arenafeber” granskat ett antal svenska arenaprojekt och funnit ett återkommande mönster. Byggkostnaden mångdubblas ofta från den politiska idén till den färdiga anläggningen och driftskostnaden blir sällan känd förrän bygget redan är igång. Inte sällan samtidigt som kommunens kärnverksamhet tvingas till besparingar. Mekanismen är strukturellt identisk med den mjuka budgetrestriktionen.

Politiker fattar beslut under antagandet att kostnaden kan hanteras senare eftersom att dra sig ur ett redan påbörjat arenaprojekt är politiskt svårare än att fortsätta finansiera det.

Kalmar är ett representativt exempel. Kommunen hade gått i borgen för Kalmar FF:s Guldfågeln Arena, vilket i praktiken gjorde ett kommunalt övertagande till det billigaste alternativet när klubbens ekonomi pressades. Borgensåtagandet hade redan flyttat den reella risken till skattebetalarna långt innan frågan om ägande ens diskuterades öppet.

I Sandviken har kommunen dragits in i en liknande dragkamp kring Jernvallen där Svenska Fotbollförbundets krav på arenastandard, antal sittplatser under tak och teknisk kapacitet, ställts direkt mot en kommunal budget som inte är dimensionerad för elitidrott. Lokalpressens ledarsidor har konstaterat att fotbollsförbundet ställer krav på hur skattemedel ska användas utan att själva bära kostnaden.

Västerås har mött liknande kritik för att ha byggt en arena för breddfotboll som inte håller måttet när klubben oväntat kvalificerat sig för europeisk cupspel.

Det gemensamma mönstret är tydligt. Varje enskilt beslut som att gå i borgen, att bevilja ett tillfälligt driftsbidrag, att skjuta till mer pengar när kostnaden skenar är för sig fullt rimligt och demokratiskt fattat. Ingen enskild politiker gör något olagligt. Men tillsammans bygger besluten upp en struktur där kommunen blir alltmer fångad i sitt eget tidigare engagemang. Vilket är exakt den logik som gör mjuk korruption svår att bekämpa. Det finns aldrig en punkt där någon utifrån kan säga att en specifik gräns överträtts.

Förbundets dubbla roll

Svensk Elitfotboll och Svenska Fotbollförbundet befinner sig i en position som i sig själv är värd att belysa. Samma organisationer som formulerar kraven på klubbarnas arenastandard och som driver ett omfattande integritetsarbete mot matchfixning är också beroende av kommersiella partnerskap. Bland annat ett långvarigt samarbete med Svenska Spel/Unibet kring just antikorruptionsutbildningar. Detta skapar en mildare variant av samma spänning som präglar IOC:s sponsorberoende. Den som ska granska och den som ska finansieras är i praktiken sammanflätade.

Det som skiljer den svenska bilden av effekterna av den mjuka korruptionen från FIFA och IOC är inte principen utan storleksordningen.

Ingen enskild kommunalpolitiker rör sig ens i samma härad som en FIFA-investering på flera hundra miljoner dollar.

Men den underliggande strukturen och logiken, beslut som aldrig bryter mot en enskild regel men som tillsammans bygger strukturer där ansvarsutkrävande blir praktiskt omöjligt samt situationer som blir för politiskt kostsamma att dra sig ur för att någon ska våga ifrågasätta dem, är identisk.

Möllerberg-fallet visar dessutom något ytterligare. Att även när mekanismerna faktiskt fungerar, som en visselblåsarfunktion, och ett jäv konstateras formellt, saknas ofta en väg från konstaterandet till konsekvensen. Det är kanske den mest svenska varianten av mjuk korruption av alla. Inte att systemet blundar, utan att det ser, konstaterar — och sedan ändå inte gör något.

Tidigare artiklar i denna serie

Mjuk korruption – Resan runt regelverken