Fem år innan Socialdemokraternas sidoorganisation Broderskapsrörelsen började diskutera hur många muslimer som borde finnas på socialdemokratiska listor hade ett annat riksdagsparti redan genomfört ett omfattande samarbetsprojekt med muslimska organisationer. Centerpartiet. I en process där företrädare för samma muslimska kluster som Socialdemokraterna senare inledde dialog med. Allt finansierat med skattemedel.

Mellan 1990 och 1994 drev Centern i Stockholms län, med statlig finansiering, ett projekt tillsammans med två muslimska riksförbund. Syftet var att utbilda föreningsfunktionärer, stärka organisationerna och förbättra deras möjligheter att använda det svenska bidragssystemet.

I projektets slutrapport finns samtidigt en fråga som återkommer som ett underliggande tema:

– Vad vill ni ha ut av oss?

Fem år senare skulle relationen mellan politiska partier och organiserade muslimska grupper bli föremål för en betydligt mer öppen diskussion. Men redan i början av 1990-talet hade grunden för ett mer organiserat samarbete lagts.

Ett bortglömt häfte

Hösten 1994 publicerades i Stockholm ett sextonsidigt häfte med titeln Erfarenheter från samhälls- och samverkansprojekt med två muslimska riksförbund och Centern i Stockholms län. Publikationen saknar ISBN, förlag och angiven tryckort och är inte katalogiserad i Libris.

Under rapportens slutord står fem namn: företrädare för Förenade Islamiska Församlingar i Sverige, FIFS, och Sveriges Muslimska Förbund, SMF, där Mahmoud Aldebe var ordförande, samt Centerns distriktsordförande Pär Granstedt, en projektanställd och projektledaren Helene Müller. Rapporten är tydlig med var initiativet kom ifrån.

Centerns Invandrarkommitté i Stockholms län beslutade att bjuda in invandrare från framför allt Turkiet, Libanon och Syrien till en internathelg på Sånga Säby.

Det första försöket gav dock ett begränsat resultat. I huvudsak deltog turkisktalande, medan arabisktalande grupper enligt rapporten inte hade uppfattat inbjudan som relevant. Centern bytte därför strategi och vände sig direkt till de två etablerade muslimska riksförbunden och deras lokalföreningar.

Därmed fick projektet en tydligare organisatorisk struktur.

En utbildning i bidragssystemet

Projektet finansierades med medel från dåvarande Statens invandrarverk. Efter att ansökan beviljats anställdes en projektarbetare, först på halvtid och senare på deltid och timbasis. Verksamheten förlades bland annat till Sånga Säby, Centerrörelsens egen kursgård. Där planerades kursverksamheten tillsammans med personalen, inklusive matsedel och dagsprogram anpassade till de fasta bönetiderna.

Rapporten placerar projektet i den dåvarande invandrarpolitiska ramen: jämlikhet, valfrihet och samverkan. Därutöver hänvisas till regeringsformens dåvarande formulering om att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Det är framför allt den sista kategorin som är central för projektets konstruktion.

Med andra ord: Ett riksdagspartis distriktsorganisation utbildade funktionärer från två religiösa riksförbund. Finansieringen kom från staten och verksamheten motiverades bland annat med minoriteters möjlighet att utveckla sitt eget samfundsliv.

Utgångspunkten var 24 föreningar inom FIFS och 16 inom SMF. Sammanlagt utbildades 78 föreningsfunktionärer bland annat ordförande, sekreterare, kassörer och revisorer. Därutöver genomfördes särskilda samlingar för omkring 20 imamer.

Kursverksamheten omfattade bland annat information om bidragsgivande myndigheter och organisationer, däribland kommunala fritidsförvaltningar, Statens ungdomsråd och Statens samarbetsorgan för trossamfund (senare Myndigheten SST som idag gått upp i MUCF). Deltagarna fick också praktisk träning i att skriva ansökningar.

En av övningarna var att förbereda ansökningar om markanvisning för moskéer. Enligt rapporten genomfördes sedan detta i fem kommuner.

Projektets redovisning visar också hur konkret undervisningen var. En församling i Stockholmsområdet hade fått 36 000 kronor i bidrag trots en hyra på 435 000 kronor och rapporterade 300–400 sammankomster per år, samtidigt som den faktiska verksamheten enligt projektet var mer omfattande. Slutsatsen var att organisationerna inte fullt ut använde de möjligheter som redan fanns i bidragssystemet. Genom utbildningen kunde nu deltagarna istället bidragsmaximera sin verksamhet.

Projektet handlade därmed inte enbart om föreningsteknik i allmän mening. Det var också en praktisk utbildning i hur svenska myndigheter och bidragsgivande institutioner fungerade – organiserad av ett politiskt parti och finansierad av en myndighet vars stödformer deltagarna samtidigt utbildades i att använda.

Tre formuleringar som pekar framåt

Läst som helhet innehåller slutrapporten tre avsnitt som går utöver den löpande redovisningen av projektet. Det första gäller skolor. De lokala föreningarna och riksförbunden uppges vilja satsa på låg- och mellanstadieskolor på större orter. Friskolereformen var då relativt ny, och formuleringen ger en tidig bild av hur de organiserade förbunden såg på möjligheten att bygga egna utbildningsinstitutioner.

Det andra gäller organisatorisk enhet. Efter att ett gemensamt muslimskt ungdomsförbund fått avslag av regeringen 1993 beskriver ledningsgruppen initiativet som ett steg mot en framtida sammanslagning av de två riksförbunden till ett starkare gemensamt förbund.

Målet var alltså inte enbart samverkan mellan organisationerna, utan på längre sikt en organisatorisk koncentration.

Det tredje gäller imamerna. Rapporten konstaterar att imamer som rekryterats från andra länder normalt bara stannade i Sverige under begränsad tid. Lösningen formuleras som utbildning av imamer i västvärlden. Genom sådana religiösa ledare skulle islam enligt rapporten kunna få en europeisk prägel.

I förbigående konstateras också att förbunden var representerade i Nämnden för andlig vård och medverkade till att föreslå imamer för verksamhet inom bland annat kriminalvård och sjukvård.

”Vad vill ni ha ut av oss?”

En av rapportens mer intressanta passager handlar om deltagarnas syn på projektet. Frågan som ställdes till Centerns företrädare var, enligt rapporten:

Vad vill ni ha ut av oss?

Den underförstådda frågan var vad partiet förväntade sig i gengäld. Ledningsgruppen tolkade detta som ett uttryck för en erfarenhet av att politiska eller offentliga initiativ normalt förutsätter någon form av motprestation. Projektledningen skriver att man medvetet avstod från aktiviteter under valrörelsen 1991 för att undvika att förstärka den misstanken. Efter valrörelsen uppges frågan inte längre ha ställts.

Samtidigt ger Centerns egen distriktsordförande Pär Granstedt en tydligare bild av partiets politiska intresse. Centern hade, konstaterade han, ett mycket lågt deltagande från invandrare och i synnerhet muslimer. Ambitionen var därför att fram till nästa val förbättra möjligheterna att nominera invandrare till valbara platser.

Under projektperioden lade Granstedt också en riksdagsmotion om muslimers religiösa sedvänjor på arbetsplatser, bland annat möjligheten till bönelokaler och ledighet vid religiösa högtider. Det fanns med andra ord ett uttalat organisatoriskt syfte för de muslimska förbunden och ett politiskt integrationsproblem som Centern ville lösa.

Seminariet tre veckor före valet

Tre veckor innan valet uppstod en komplikation. Rapporten framhåller att projektledningen medvetet låg lågt under valrörelsen 1991 för att undvika intrycket av att projektet var kopplat till politiska förväntningar. Men samma valrörelse arrangerade Centern ett tvådagarsseminarium för muslimska deltagare.

Seminariet hölls den 24 och 25 augusti 1991, tre veckor före riksdagsvalet. En islamisk tidskrift publicerade därefter ett reportage under rubriken På seminarium med Centern. På fotografiet syns paneldeltagarna och Centerns fyrklöver. Den första dagen ägnades åt Centerns politik: partiets historia, familjepolitik och invandrarpolitik. Den andra dagen dominerades av frågor om muslimsk organisering och politiskt deltagande.

En företrädare för en turkisk riksförening, själv aktiv inom Centern, argumenterade för att muslimer måste delta i politiken och inte begränsa sitt engagemang till den religiösa verksamheten. Projektledaren Helene Müller framhöll att politiskt deltagande måste omfatta mer än de egna kärnfrågorna.

Mahmoud Aldebe pekade i sin tur på att muslimska organisationers verksamhet enligt hans uppfattning inte uppmärksammades av samhället och medierna. Efter lunch deltog gäster från den europeiska organisationen Millî Görüş.

Bland talarna fanns Mehmet Sabri Erbakan, brorson till rörelsens grundare Necmettin Erbakan. Han redogjorde för organisationens tillväxt i Europa och dess ungdoms- och studentverksamhet.

Millî Görüş är en religiös och politisk islamistisk rörelse som grundades i Turkiet år 1969. Rörelsen växte fram som en reaktion mot västerländsk sekularism och modernitet. Den förespråkar en islamisk samhällsordning och betonar moraliska, kulturella och religiösa värderingar. Den tyska säkerhetstjänsten har velat förbjuda organisationen i Tyskland då de menar att de är i lika stor grad ett samhällshot som nazistiska partiet som är förbjudna.

Reportaget avslutades med en reflektion som direkt berörde relationen mellan partier och muslimska organisationer. Det fanns, skrev tidskriften, en igenkännbar erfarenhet av att politiska partier sökte kontakt inför val men sedan försvann efter valdagen.

Samtidigt drogs slutsatsen att Centerpartiet stod för flera värderingar som uppfattades ligga nära islamiska värderingar. Seminariet beskrevs som mycket givande.

En teknisk gränsdragning

Det innebär inte nödvändigtvis att slutrapportens uppgift är felaktig. Formuleringen är specifik. Den gäller aktiviteter inom projektet. Seminariet tre veckor före valet kan därför formellt ha varit något annat än projektverksamhet. Men kontrasten är svår att bortse från. I slutrapporten betonas att projektledningen avstod från aktiviteter under valrörelsen för att undvika misstanken om kortsiktiga politiska motprestationer.

I en samtida tidskrift framgår samtidigt att Centern under samma period samlade muslimska företrädare till ett tvådagarsseminarium där partiets politik presenterades, där projektledaren deltog och där politiskt engagemang diskuterades.

Skillnaden mellan de båda beskrivningarna ligger därför i definitionen av vad som räknades som projektverksamhet. Den formella gränsdragningen kan vara korrekt. Men i ett bredare perspektiv blir bilden en annan. Centern använde under början av 1990-talet betydande organisatoriska resurser för att etablera kontakter med två muslimska riksförbund, utbilda deras företrädare i förenings- och bidragsfrågor och uppmuntra ett ökat deltagande i det svenska politiska systemet.

Samtidigt var partiets eget problem tydligt formulerat: det fanns för få invandrare och i synnerhet för få muslimer i den egna politiska organisationen. Frågan från deltagarna framstår därmed som mer rationell än misstänksam: Vad ville Centern ha ut av dem?

Det tydligaste svaret finns kanske inte i projektets formella målsättning, utan i Granstedts egen formulering om behovet av att förbättra förutsättningarna att nominera invandrare till valbara platser. Projektet var ett integrationsprojekt. Det var också ett organisationsprojekt.

Och det genomfördes i en period då de politiska partierna i allt högre grad började söka former för att organisera relationen till de nya religiösa och etniska organisationer som växte fram i Sverige.

Frågan om vad parterna förväntade sig av varandra hade därför sannolikt fler än ett svar.

Detta är den första av tre artiklar om Centerpartiets muslimprojekt 1990–1994 och dess efterspel. Del två behandlar brevet från maj 1994, förbundens bakgrund och vägarna vidare för de inblandade. Del tre behandlar uteslutningarna, skandalerna och den räkenskap som aldrig kom.

Komplett källförteckning i samband med den tredje artikeln.

NOT:

Hösten 2009 sökte Mahmoud Aldebe, samtidigt ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, en plats på Centerpartiets riksdagslista i Stockholms län via partiets öppna medlemsomröstning. Motståndet kom inifrån partiledningens egen krets: Elisabeth Thand Ringqvist, då sakkunnig hos näringsminister Maud Olofsson, skrev en debattartikel med rubriken “Islamister hör inte hemma i Centern”: “En islamist som inte ens omfamnar det grundläggande axiomet att FN:s mänskliga fri- och rättigheter ska gälla alla och alltid, kan inte kalla sig centerpartist.”

Aldebe svarade i en replik att han återkallat sitt tidigare krav på sharialagstiftning och polisanmälde henne för hennes beskrivning av honom. Han lämnades utanför listförslaget, drog tillbaka sin kandidatur och lämnade partiet efter tre månaders medlemskap.

Ingen annan ledande centerpartist gick offentligt i clinch med Aldebe under de nästan tjugo år partiet då haft kontakter med honom och det förbund han företrädde. Thand Ringqvist var den enda, och hon fick en polisanmälan för det.

Thand Ringqvist valdes in i riksdagen 2022, blev gruppledare 2025 och Centerpartiets ordförande i november samma år. Partiet leds i dag av den enda företrädare som någonsin tagit öppen strid i frågan om politisk islams etablering i partiet — utan att striden någonsin utvidgats till det projekt som femton år tidigare gjorde Aldebe till partiets samarbetspartner.