Det Socialdemokraterna inte lärt av historien
Parallellerna mellan varvskrisen på 1980-talet och Northvolts kollaps samt Stegras problem bör vara uppenbara. Båda fallen illustrerar hur politiskt laddade industriprojekt kan isolera sig från ekonomisk verklighet när tillräckligt många aktörer — stat, kapital, medier, fack — investerat prestige i samma berättelse. Den rimliga slutsatsen bör idag vara att subventionerad överlevnad är negativ för samhället i långa loppet eftersom den endast förlänger smärtan utan att lösa grundproblemen.
Samhällsdebattören och opinionsbildaren Ola Källqvist beskriver i en artikel i Kvartal batteriföretaget Northvolts kollaps som ett symptom på ett bredare systemfel: att moralisk prestige, statliga miljarder och starka politiska narrativ (“den gröna industriella renässansen”) trängde undan teknisk och ekonomisk realism. Detta förstärktes genom att planekonomisk logik och ett politisk önsketänkande snarare än marknadsmekanismer låg till grund för kollapsen.
En kollaps som aldrig borde ha kunnat ske om den politiska nivån hade haft kompetens och förmåga att dra de slutsatser som kunde formuleras efter den svenska varvskrisen på 1970-talet.Likheterna är faktiskt slående och går på flera nivåer
Under varvskrisen pumpade den svenska staten in enorma summor i Eriksberg, Götaverken och Kockums för att rädda jobben, trots att den globala konkurrensen — framför allt från Japan och Sydkorea — hade gjort svensk varvsindustri strukturellt olönsam. Med Northvolt upprepas mönstret: staten (och EU) gav massivt stöd till ett projekt vars kostnads- och konkurrensläge gentemot kinesiska batteritillverkare aldrig riktigt granskades tillräckligt kritiskt.
Politiskt narrativ trumfar ekonomisk analys
På 1970-talet var narrativet att varvsindustrin var strategisk och omistlig för Sverige — ett socialt och nationellt projekt lika mycket som ett ekonomiskt. Kritiker som pekade på de strukturella problemen möttes av motargument om sysselsättning och stolthet. Med Northvolt var narrativet istället det gröna industriella lyftet och Europas svar på Kina — lika känslomässigt och politiskt laddat, lika resistenta mot kritik.
Detta är intimt förknippad med den tystnadskultur som kom att bli ett centralt problem hos Northvolt. Detta är en direkt upprepning från varvskrisen, där fackföreningar, politiker och industriledning länge delade samma önsketänkande. Den som ifrågasatte fick svårt att bli hörd.
Subventionsekonomin som utvecklats av främst regeringen Löfven I och under Mikael Dambergs tid som näringsminister sätter statsstödda företag i en unik, och för ägarna gynnsam position. Den ungersk-amerikanske ekonomen János Kornai, vars begrepp soft budget constraint (mjuk budgetrestriktion) beskriver hur statsstödda företag beter sig annorlunda än marknadsaktörer, de kan fortsätta operera trots förluster eftersom staten täcker hålen. Det är exakt vad som hände med de svenska varven på 1970-talet, och vad som initialt hände med Northvolt.
Det finns dock en väsentlig distinktion värd att göra som gör Northvolts kollaps principiellt viktig för de politiska partierna att ta till sig.
Varvskrisen var i grunden en efterfrågechock — oljekrisen 1973 kollapsade den globala fraktmarknaden, och behovet av nya fartyg minskade dramatiskt. Det var i hög grad ett exogent problem. Northvolts kris tycks snarare vara endogen — bristande produktionskvalitet, management-problem och en underskattning av hur snabbt kinesiska konkurrenter (CATL, BYD) skulle pressa priserna.
Det är i så fall en mer “självförvållad” kris, vilket om möjligt gör parallellen med planekonomikritiken ännu mer träffande. Och besvärande för de politiska partier som in i den svenska valrörelsen med löften om ännu större skattefinansierade projekt inom ramen för den gröna omställningen.
Båda fallen illustrerar hur politiskt önskvärda industriprojekt kan isolera sig från ekonomisk verklighet när staten kliver in som garant. Varvskrisen tog ett decennium att reda ut och kostade enormt i både pengar och mänskligt lidande. Frågan är om vi har lärt oss något — eller om vi upprepar samma misstag.
Fast den här gången i klimatpolitikens namn.





























































































